Jacob Boëthius och Dalaupproren
Mora prostgård byggdes på uppdrag av moraprosten Jacob Boëthius år 1695. Den är en av Dalarnas viktigaste märkesbyggnader, väl synligt för hela svenska folket en gång om året, där den ligger precis bakom Vasaloppets mål. Länsstyrelsen planerar att byggnadsminnesförklara huset och skribenten föreslår en helt ny roll för den unika och vackert belägna byggnaden.
Jag tror att alla som minns skolans historielektioner håller med om att den svenska historien i högsta grad beskrivs som de svenska kungarnas och de svenska krigens historia. Det gäller framförallt Vasa-kungarna; Gustav Vasa och hans söner, ättlingarna Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XI, Karl XII och också Gustav III. Gemensamt för alla dessa var att de var envåldshärskare som ofta använde hänsynslösa metoder för att skapa och skydda sin enväldiga makt. Gemensamt för alla var också att de startade och bedrev krig som syftade till att vidga Sveriges gränser och för att roffa åt sig rikedomar från omvärlden. Det var krig som medförde ett ofattbart stort lidande, lemlästning och död både för hundratusentals soldater och för otaliga civila som fick se sina gårdar skövlas och som ofta hänsynslöst mördades under de mångåriga krigen. De flesta krigen bedrevs utanför Sveriges gränser och de var i väldigt liten utsträckning försvarskrig. Men historieböckerna beskriver deras krig som hjältedåd, ger kungarna en uppskattning lik den vi idag ger våra främsta idrottsmän och vi har rest statyer runt om i landet till deras ära. Men krigen var inga fotbollsmatcher. Man kan förstås ställa sig frågan varför det är så och varför inte historieböckerna istället i första hand berättar om det svenska välståndets historia? Vilka regenter bidrog mest till att skapa ett bättre land, ett större välstånd för en majoritet av befolkningen? Det svaret ges vi sällan, även om Gustav II Adolf fått ta del av berömmet för att hans kansler Gabriel Oxenstierna gav Sverige den nationella organisation som vi i stort har än idag.
Visst är det viktigt för den nationella självbilden att vi kan vara stolta över vår historia och nog har historieböckerna gett den avsedda effekten att svetsa samman Sverige till en nation. Men varför drar vi så sällan paralleller mellan vår historia och sättet vi ser på omvärlden idag? När demonstranter kämpar för sina mänskliga rättigheter idag, på torgen, mot despoter i vår omvärld, ges de en självklar hjältestatus. Men varför beskrivs fortfarande de fredliga demonstranter som kämpade mot envälde och för sina mänskliga rättigheter i det gamla Sverige som missdådare och upprorsmän? Med några få undantag, främst för Nils Dacke och Engelbrekt Engelbrektsson, finns inga statyer resta till deras ära. Det har varit segrarna, det vill säga våra kungar och deras handgångna män som har skrivit vår historia.
Av någon anledning som jag inte säkert känner till startade de flesta och de största missnöjes-yttringarna i Dalarna. Jag tror inte att det finns något som talar för att nöden där var större än på andra håll? Men det fanns nog en anda i Dalarna som man annars bara hittade i Småland. Både Dalarna och Småland hade självständiga bönder som inte lät sig hunsas av adliga stormän på det sätt som ofta skedde i andra landsändar. Man talar om att tre Dalauppror ägde rum under Gustav Vasas tid och ett, Den stora daldansen, ägde rum under frihetstiden och alla dessa utgick från socknarna runt Siljan.
När vi talar om Dalaupproren är det viktigt att betona att de inte var några regelrätta uppror, där Dalkarlarna med vapen i hand försökte störta landets regenter. De var demonstrationer som riktade sig mot statsmakten i Stockholm. Dalkarlarna försökte hävda sin urgamla rätt att göra sina röster hörda och argumentera mot allmänt upplevda missförhållanden i samhället. Dalkarlarna dödade inga men deras så kallade ledare blev i de flesta fall skoningslöst avrättade. Det borde vara dags att ge dessa modiga män sin rättmätiga plats i vår historia.
Den upprorsman som blivit mest omtalad och beundrad av sin samtid var sannolikt Mora-prosten Jacob Boëthius. Men han kom aldrig att leda något Dalauppror. Även om många kollegor och andra ledande personer i samhället stödde honom, bedrev han sin kamp mot despotism och kungligt envälde helt på egen hand med sin röst och sin penna som vapen.
Jacob var en stor begåvning och efter studier i Uppsala blev han snart lärare och rektor vid gymnasiet i Västerås. Men hans starka moraliska kompass kom att spela honom ett spratt när han tog strid för skolans utveckling och hamnade i en djup konflikt med biskopen, som då var skolans högsta ledare och med kolleger. Kung Karl XI ålade honom att göra avbön men Jacob ville inte böja sig och han utsågs därför, utan ansökan, till kyrkoherde i Mora.
Han blev omtyckt av sina församlingsbor. Han ivrade för en kristen livsföring och regelbundna kyrkobesök. Han var själv emot allt prål, rakade aldrig sitt skägg, bar inte peruk och han åt aldrig blodmat, allt enligt Gamla Testamentets regler. När landet drabbades av missväxt på 1690-talet gjorde han stora insatser för att lindra nöden och han hamnade i konflikt med landshövdingen när han motsatte sig extra pålagor som drabbade församlingsborna. Han var på många sätt en driftig präst och det var under hans ledning som den vackra prästgården i Mora byggdes. Han beskrivs som en föregångare bland de så kallade pietisterna, som ville ge de vanliga församlingsmedlemmarna mer inflytande över kyrkan och göra dem delaktiga i det religiösa samtalet.
Men hans principfasthet skulle snart störta honom i fördärvet. Det är ingen djärv gissning att tro att han delvis inspirerades av sin släkting, den stora kyrkomannen Johannes Rudbeckius, när han opponerade mot den enväldige kungen. När den femtonårige Karl XII lät utnämna sig till kung 1697 drevs Jacob av en stark religiös övertygelse och ett inre tvång att varna för enväldet, han opponerade sig mot tanken att kungens makt hade kommit från gud och inte från folket och han invände mot de inskränkningar i kyrkans självständighet som en ny kyrkolag medfört. Han skrev brev med detta budskap till riksdagens präster, till rådet och direkt till konungen inför kröningen. På kröningsdagens kväll kom därför en grupp soldater som rev upp honom ur sängen och förde honom till Stockholm. Det blev en lång rättslig process där han hela tiden skärpte sina argument i stället för att göra avbön och försöka rädda sitt liv. Han dömdes att mista liv, ära och gods och blev avklädd sin prästkappa i Storkyrkans sakristia. Han ställdes vid skampålen på Stortorget och fick bevittna hur bödeln brände hans skrifter. Då dessa inte ville fatta eld ska han ha utropat: ” Guds sanning förbrännes icke.” När de till slut började brinna ska han ha sagt ”I brännen papper men förbrännen ej guds ords sanning”. Han skulle halshuggas på Hötorget och han beställde en likkista åt sig själv.
När hoppet om frikännande var ute hoppades han få lida martyrdöden men straffet omvandlades till livstids fängelse på Nöteborg, en fästning som låg i finska Karelen vid gränsen till Ryssland. Han fick det till en början ganska drägligt där men han vägrade snart att motta underhåll från kronan och förhållandena blev allt svårare. Tsar Peters armé erövrade till slut fästningen och i samband med det sprängde en rysk granat fängelsedörren. Jacob vägrade dock acceptera tsarens erbjudande om ryskt beskydd och han fördes till fästningen i Viborg. Här fortsatte han med att utarbeta nya inlagor till kungen där han fördömde kungens orättfärdiga krigföring långt från hemlandet och krävde att anklagelserna mot honom själv skulle dras tillbaka. Hans hustru och vänner försökte få honom benådad och när det kungliga rådet till slut beviljade detta vägrade han att accepterade det om inte anklagelserna mot honom drogs tillbaka. Men efter 13 år i fängelse kunde han till slut acceptera att föras till Danvikens hospital och senare till Barnhuset i Stockholm där han fick röra sig i viss frihet.
Starka krafter verkade för hans frigivning och han förmåddes till slut författa en begäran som det kungliga rådet kunde acceptera men utan att han på något sätt gjorde avkall på sina principer. År 1710 frigavs han och kunde återvända till sin familj. Hans envisa kamp blev känd runt om i landet och flera av hans skrifter trycktes och spreds. Han fick stöd av många, bland annat av flera av kungens rådsmedlemmar och han fick penningunderstöd och vänliga brev från dessa. Oppositionen mot kungens misslyckade krig och mot enväldet blev allt starkare. Jacobs kompromisslösa strid framstod som djupt berättigad, hans skrifter spreds som oppositionslitteratur men hans egen strid var slut. Kanske såg han det som ett utslag av en gudomlig vedergällning att Greve Piper, som hade uppsatt och undertecknat hans dödsdom, själv avled i fångenskap på Nöteborg. Jacob Boëthius avled 1718, ett halvår innan hans gamla antagonist Karl XII sköts till döds. Han ville ha en enkel begravning men han gravsattes under koret i Kolbäcks kyrka dit kistan bars av tio präster med sonen Daniel i spetsen. Ulrika Eleonora, syster till kungen och blivande drottning, och Arvid Horn, frihetstidens ledande politiker, lämnade båda bidrag till hans begravningen. Han hade blivit upprättad utan att någonsin göra avkall på sina principer och han sågs länge som något av en nationalhjälte. Det har skrivits ett antal böcker om honom och två romaner som gavs ut på 1940-talet.
Jacob visade en moralisk resning och en själslig styrka som närmast kan jämföras med internationella storheter som Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, och hans kamp kom med stor sannolikhet att påverka den Frihetstid som tog vid efter Karl XII:s död. Den av Jacob uppförda Mora prästgård har inte längre någon viktig funktion för kyrkan. Vad vore lämpligare än att namnge den som Jacob Boëthiusgården och göra den till ett museum över honom och de andra frihetskämparna från Mora och Siljansbygden. Området är ju ett av Sveriges populäraste turiststråk och ett väl utformat museum på denna plats borde kunna bidra till attraktionskraften med goda möjligheter för ett museum att bära sina egna kostnader.
