2021-05-27
Jacob Boëthius
Kort historik huvudsakligen baserad på förordet 1977 av Sven Arvid Boëthius till ”Jacobs Syndabekännelser”
Släkten Boëthius räknar sina anor till mitten av 1500-talet efter reformationen, då kyrkoherden i Sidensjö, Herr Anders finns omnämnd. Jacob Boëthius tillhör 5:e generationen präster, och föddes 1647. Jacob var son till Daniel Boëtii Moreaus kyrkoherde i Kila, Västmanland, och Tora Rudbeckia. Tora var brorsdotter till biskopen i Västerås och skolmannen Johannes Rudbeckius.
Jacob kom efter att han fått sin magisterexamen i Uppsala 1682 att göra en imponerande karriär med början i Västerås, där han först blev adjunkt, sedan efter sin prästvigning lektor och till sist rektor för båda skolorna i staden, ”trivialskolan” och gymnasiet. Samtidigt utsågs han till notarie för prästeståndet i den svenska ståndsriksdagen. Som akademiker skrev han bl.a. en lärobok i latin, Mercurius Belingui. Jacob var en av de präster som kämpade mot häxbrännerierna.
1683 gifte sig Jacob med en yngre kvinna, Helena Löfgren, som tillhörde en förmögen ämbetsmannasläkt. Med Helena kunde Jacob bygga ett hus i utkanterna av Västerås. Men det blev en dyr affär, och ekonomin blev lidande långsiktigt. Huset fanns kvar i familjens ägo fram till 1714, då det förstördes i en brand. Med branden förstördes även Jacobs omfattande bibliotek.
Åren fram till dess var på många sätt dramatiska. 1693 utsågs Jacob till präst i Mora efter en kontrovers i konsistoriet (domkapitlet) i Västerås stift, där han var notarie. Ett par år senare utsågs han till prost även för näraliggande församlingar. Jacob var uppskattad bland sina församlingsbor, och kunde 1695 bygga den nya och pampiga prostgården i Mora, som fortfarande står kvar. Samtidigt var Jacob fortsatt kontroversiell utanför sin församling. Han tog ställning mot, och angrep offentligt det kungliga enväldet, som han ansåg saknade legitimitet inte minst när det handlade om konungens överhöghet, särskilt över kyrkan – ingen står över Gud! Jacob påtalade samtidigt de grava missförhållandena som han och flera kolleger ansåg råda inom kyrkan. Schismerna blev till slut så djupa att landshövdingen i Falun beslutade att fängsla Jacob natten mellan 14 och 15 december 1697. Han fördes vidare till Stockholm i släde ”genom natt och dag”. Ett halvår senare fick han sin dom: att ”mista jord, gods och liv”. Den 3 augusti blev han fråntagen sin prästtitel, och fick i Storkyrkans sakristia lämna ifrån sig prästkappan, som vid skampålen bespottats av pöbeln. Några dagar senare lät konungen emellertid omvandla hans dödsdom till livstid på Nöteborgs fästning i Finland, Hans egendomar skänktes samtidigt till hustrun Helena. Han befriades också från sina betydande borgensskulder.
Jacob blev kvar på Nöteborg i fyra år. 1702 belägrades emellertid Nöteborg av ryssarna som intog fästningen. Han fördes efter kapitulationen under en dramatisk sjöresa över Karelska näset till Viborg, där han togs emot på ett värdigt sätt av landshövdingen, och fick ett bekvämt boende. Hustru Helena skickade två år senare en nådeansökan till konungen, som kunde ha beviljats, om Jacob inte hade reagerat med att författa ett ”omdömeslöst” brev om sitt straff och enväldets förbannelser m.m. Brevet nådde lyckligtvis aldrig konungen, men hans envetna motstånd mot enväldet ledde till att han samma år fördes till Danviken utanför Stockholm, klassad som ”onormal”, ett vanligt sätt att tvinga uppstudsiga personer på bättre tankar. P.g.a fattigdom och sjukdom förpassades också två av hans söner till Danviken där de isolerades samtidigt med sin far. 1710 sattes Jacob på fri fot, och kunde återförenas med sin familj i Västerås. Efter den förgörande branden när deras hem förstördes 1714, flyttar familjen till Helenas gods i Västerkvarn, Västmanland. Jacob avlider den 23 februari 1718 endast ett drygt halvår innan Karl XII:s död och enväldets fall. Det blev en ståtlig begravning i Kolbäcks kyrka med både middags- och aftonmåltider, och som i sin helhet bekostades av både drottningen, greve Horn m.fl.
För oss nutida människor är Jacob Boëthius ”Syndabekännelser”, som han skrev ner 1707, när han fortfarande satt på Danviken, av ett speciellt intresse. På ett mycket öppet sätt berättar Jacob om sin sexualitet, fåfänga och leverne i en fyllig skrift, som speglar det sena 1600-talet på ett sätt, som inte finns dokumenterat någon annanstans.
Jacob som person finns fortfarande att uppleva genom ett porträtt i Mora Kyrka. Porträttet är 1900-tal, men har ett original från tiden som förlaga.
Sammanställt av
Ulf Boëthius
