Olle B skriver om Sven
Sven (Gustaf) tabell 10 generation XI 1883-1961.Sven gifte sig första gången med Henriette Henkey i staden Cardiff Wales. Som bröllopsvittne hade de Elisa som förmodligen hette Blomberg och i så fall är släkt/syskon med Sven.
Sven Boëthius 1883 – 1961
Ingrid (Linderoth) Boëthius 1903 – 1999
Efter att först ha haft kontakt med en av grundarna till Släktforskningens hus i Leksand gjorde jag runt mitten av 1990-talet en intervju med ”moster” Ingrid i Åkersberga.
Först några uppgifter från släktforskningen:
”Jag kunde finna Sven Gustaf med sina föräldrar i folkräkningen i Stockholm 1890, då fadern står som disponent för en korkfabrik. De bor 1890 på Kungsholmen och fadern var född i Säfsnäs och modern i Nyköping. 1900 är fadern död – inget dödsår angivet – och modern står som disponentänka. Alla de fem barnen (alla flickor utom Sven Gustaf) bor då hemma i Maria Magdalena. Där står på raden för Sven – vistas i Malmö.
Det skulle ju kunna tänkas att han farit till USA utan att ta ut de erforderliga papperen. Sådant hände ju, MEN jag kan inte hitta honom på någon passagerarlista heller. De finns bevarade från Göteborg. Jag vet inte om de finns från Malmö eller Köpenhamn, som ju borde ha legat väl till. I Malmö kunde man för övrigt köpa sig en amerikaväst med alla behövliga handlingar.
Det märkliga är att jag inte heller kan hitta honom som inresande vare sig till NY eller Quebec. Det finns en Sven Gustaf Boëthius född 1883 som gifter sig i Salford i Lancashire i England 1905. Det skulle i så fall vara möjligt att de reste ut från Liverpool. Där finns ett stort Maritimt museum, som det vore roligt att se och kanske forska i arkivet vid.
Tror du att han kan ha kallat sig något annat än Boëthius därute? Lite svårt att uttala kanske? Jag har kollat en massa varianter men hittar inget par i Seattle.
Kanske var han inte bofast nog att antecknas vid censusrapporterna vart tionde år. Men jag har hittat Henrietta Hankey i Englands folkräkning 1901. Hon är då 16 år och bor med sina föräldrar och syskon i Salford, Lancashire. Hon står både som Henrietta Hankey och Brown. Kanske är hon moderns barn före äktenskapet? Man borde ju hitta henne som död i USA men det har jag ännu inte gjort. Eller skilde sig makarna?”
Nu några utdrag ur min mormor Signes brev till sin syster Lilly i Hartford, Amerika:
19 mars 1921: Från Sven stackarn hade vi ett brev igår med ett foto över hans förolyckade båt och två av hans bästa vänner, den ene godsägareson från Halland som han känt i 15 år och som hjälpte honom vid olyckan med handen.
6 augusti 1922: Idag har Sven börjat måla huset brunt med vita knutar. Sven är engagerad av Ansgar (Ansgar Betulander, min morfars bror/Marijke) att bygga över deras balkong och äntligen riva ner den där gamla ladan som i åratal vanprytt tomten. Men dessförinnan vill vi, och han själv med, att han skall vila sig en vecka efter allt träget arbete här och ha för den skull tala vid Hjalmar (Hjalmar Betulander, min morfars bror/Marijke) om att Sven skall få låna hans motorbåt med kajuta och få ge sig ut på sitt kära fiske ett tag. Och det får han gärna.
4 december 1922: Nu har Sven inrett rummet och hallen på vinden och Otto (Otto Betulander, min morfar(Marijke) som var ute i går säger att det är riktigt trefligt. Nästa söndag skall han ta ut papp och spika på och sen tapetsera. Så skall han köpa en fotogenkamin och så skall vi försöka bo därute under jullovet så barnen får sitt lystmäte på sport.
Nu till intervjun med ”moster Ingrid”:
De skulle inte leta guld i Arizona därför hade man gått ut i öknen och mutat in en claim som det heter, då måste man göra ett visst mått av arbete på denna claim, och det var flera stycken. Och han tjänade bättre på det, det var en rätt säker förtjänst än om han skulle gå och rota efter guld.
Han rymde från en båt uppe i Kanada och sen så gick han över till staterna. Han hade inga papper så han kunde inte gå genom tullen. Men det var inget problem för det var bara att gå en 300 – 400 meter utefter gränsen inne i skogen där och gå över gränsen.
Sen fortsatte han ner, det var en hel armé med människor som sökte arbete, de sökte alltid arbete, men de drog sig ner över landet. Inga pengar hade dom, de tjuvåkte på tåg. Han låg mellan hjulaxlarna på den där balken. Så kom de till en liten stad i kanten av öknen och den hette Goldfield (?) i Nevada och så gav de sig ut. Och när de var ute i öknen, han hade en åsna också t.o.m. som bar packningen, en gubbe och en pojke och han hade sällskap ett tag. Men sen så skildes deras vägar. Gubben skulle gå åt sitt håll och då fick den unga grabben för sig att han skulle följa med gubben. Jaha, du får väl göra det då, tyckte Sven och han gick tillbaka till Goldfield då där han hade ett litet hus. Det hade han byggt själv, man kunde slå tegel och det soltorkade och så byggde man sig ett litet hus.
Och tiden gick och gick och gick och gick och folk började titta så konstigt på honom. Så bankade det på dörren, han öppnade och där stod han, killen, och han blev så glad att han nästan grät. Och nästa dag tog jag honom med till grannarna för att visa upp honom. Där är han nu. Jag förstod nog att ni trodde att jag gjort av med honom. Ja, vad skulle vi tro? Du var den sista vi såg honom tillsammans med.
Han fiskade uppe på Alaskakusten. Är det någon som kommer ihåg det stora landområdet som man for ifrån Alaskakusten och tvärsöver? Jag har sett det på en tröja, men inte kommer jag ihåg det. Han hade en fiskebåt. Han skulle ju inte leva på bara fisk förstås. Han skulle ta bössan med sig upp i skogen och skjuta sig en hare eller någonting. Han tyckte att bössan låg så illa mot toften så han skulle ändra på den. Han tänkte sig inte för utan då gick skottet av.
Han hade en kompis som också hade en fiskebåt. Dom körde tillsammans som väl var. Och den kompisen förband honom så gott han kunde och så gick dom då vägen ner till närmaste samhälle. Man får reda sig som man kan.
Sven byggde huset i Nantes med en arm och en överarm.
Pappa kom aldrig ner till apoteket förrän efter kl 10.00. Vi öppnade kl 9. Efter 10 när recepten började komma in från doktorn, då kom pappa ner. Sen var han nere tills recepten var iordninggjorda. Sen blev det lunch, då fick jag få upp först och jag fick inte slösa bort några minuter utan bara äta och så ner igen. Sen gick pappa upp och sen kom han inte ner mer. Han vilade middag och sen gick han en långpromenad.
Jag hade en dag ledigt om året och den fick jag hålla mig till. Jag fick betalt när jag jobbade där och det var ju tur det åtminstone. Men jag hade inte så mycket tid att göra av med pengarna.
Men jag har varit på ett 3-dagars bondbröllop en gång, och det är någonting som jag verkligen är glad för att jag fick uppleva. En gammal tradition. Men jag fick cykla hem för att arbeta i apoteket varje natt.
Det var lätt att leva ihop med Sven. Han var envis, men vi hade kärleken tillsammans. Jag hade nog goda förutsättningar efter pappa.
Egna anteckningar:
Moster Lily (Kloo) var syster till ”morbror” Sven och inte kusin. Hennes barn var Lillian, född 1917, Lennart, född 1921, Ivar (född 1924), Elsie (född 1927) och Norman (född 1930).
Lillian (Marshas mamma) träffade jag 2015 i Pittsfield, MA hon var då 98 år. Vi åkte dit med Marsha, hennes dotter, som bodde i Williamstown. Lillian fick då i present den engelska utgåvan av Åsa Wettres bok om lapptäcken, där hennes mormors, Anna Blomberg-Boëthius, vackra lapptäcke med berättelsen finns avbildat. Hon hade för övrigt ett kort hängande på väggen av just detta lapptäcke.
Morbror Sven besökte oss en hel del i Leksand, ibland tillsammans med moster Ingrid. De kom tuffande på sina mopeder. Morbror Sven var enormt duktig på att härma fåglar. Jag spelade mycket bräde med honom.
Vad som berättats för mig var att han ville att Kurt skulle fortsätta studera och Sven frågade då runt i släkten om de kunde hjälpa till ekonomiskt, men fick nej överallt.
Moster Ingrid stannade hos oss när min mamma skulle gå på tillskärarakademien i Stockholm under en tid. Det jag minns av henne var att hon var ofantligt sträng mot oss barn.
