Hotell Stiegl, Bolzano, september 1923

 

Kära gamla Barndomsvän och Kamrat!

Minns du en gång, ”då världen var ung” – vår värld åtminstone – närmare bestämt något av de sista åren på förra århundradet – horribile dictu – så fick vi bl.a. ett uppsatsämne på gymnasiet i Lyceum med den lockande titeln: ”Om du finge resa, vart reste du helst?” Under det kamraterna valde andra mera torra ämnen så kastade vi oss båda över det fria med våra otämda sinnens hela glöd – du inte utan framgång, och jag såg mig också ha skrivit en synnerligen högstämd lovsång till min längtans land, Italien. Tyvärr delades inte denna uppfattning av vår avhållne lärare och vägledare i det svenska tungomålets irrgångar, Severin Berg – ”Mont Blanc” benämnd till skillnad från sin kamrat i Riksarkivet, ”Monte Negro” eller också ”Jamben”, emedan ett oblitt öde utrustat honom med en lång och en kort (vers)fot – erinnerst Du dich dessen noch? – Han hade nämligen den hjärtlösheten, att i kanten på min kriabok skriva ”svamligt” med tre utropstecken efter till yttermera visso. Nu är jag övertygad om, att det var fullkomligt berättigat, men då var jag till den grad upprörd däröver, att jag till och med greps av leda för det oskyldiga landet ifråga och beslöt, att även om det otroliga inträffade, att jag kunde få resa ut en gång, skulle jag ingalunda bege mig till det land, ”wo die Citronen blühen” då det säkert ändå aldrig skulle kunna motsvara mina högt spända förväntningar. – ”Men mänsklig visdom är fåfänglighet”, som skalden så sant kväder, och nu är jag här naturligtvis, i likhet med den övervägande delen av landsmännen – och i synnerhet landsmaninnorna, som gör trakten i hög grad osäker och sätter de eldiga italienarnas hjärtan i svallning med sin ”belezza bionda” = sin ljusa fägring, - om du skulle försummat att jämte din övriga ”utrikiska” förvärva kännedom om världens skönaste språk. Och naturligtvis – också i likhet med alla de andra är jag motståndslöst gripen av landets charme, som ju vida övergår allt vad man än må ha tänkt, drömt eller anat.

 

Och ändå befinner jag mig inte alls i det ”riktiga” Italien, utan i en av Sydtyrolens städer, som för de flesta bara är en hållstation på vägen, där de stanna ett par dar för att göra de obligatoriska utflykterna till Dolomiterna, Mendoza, Cortina, Koblenz, Karersee m.fl. av de härliga omgivningarna kring Bozen eller Bolzano, som det ju egentligen numera ska heta efter införlivningen med Italien.

 

Jag hade ju också bara tänkt stanna här ett par dar i förbifarten, mest för att hälsa på vänner och släktningar, som bodde här, men nu ha tre månader försvunnit som en vacker dröm, utan att jag kunnat slita mig härifrån annat än för några hastiga besök i de ej för avlägsna italienska städerna för att freda mitt samvete och undgå för mycken begabbelse för lättja och indolens. Så jag har först varit både i Verona och Venedig och Milano och Florenz och Rom och t.o.m. Neapel med omgivningar och njutit i likhet med jordens alla övriga invånare mer än ord kunna uttrycka, ”men allt det där är nu förbi, förbi”, och förresten vet du ju som varje annan precis hur där är lika bra som hemma i Stockholm, Malmö eller Göteborg. Men ”on revient toujours à ses premiers amours”, - och nu är jag här igen sen veckor på denna ljuvliga plats ”per tot discrimina rerum”, d.v.s. efter de olika ”utsvävningarnas” mödor och besvär, och vilar ut och njuter i fulla drag. Var morgon vaknar jag nästan med hjärtklappning av lycka över att gå till mötes ännu en lång, färgrik, solig dag.

 

Nog är det sant och bestyrkt, att ej lika falla ödets lotter, men att det ska vara så gruvligt olika fördelat, förefaller allt litet orättvist. Maken, som f.n. sedan åtskilliga månader håller till på ett av Västerbottens nordligaste lazarett och övar sig med knivskärning på den olyckliga arktiska befolkningen, skriver därifrån och förtäljer om höst och rusk, regn och blåst, dimmor och köld, och här är ännu den härligaste sommar utan annat hösttecken än de överväldigande massorna med frukt, som uppfyller staden med sin doft och färgglädje. Nu mognar vinet som bäst, vingårdarnas arkader digna under vita, gula, gröna, blå och nästan svarta jättedruvor i en omväxling, som kommer en att tänka på en av verserna i Karlfeldts ”Till Bellona”, och salustånden på Obstmarkt under bördan av äpplen, päron, plommon, färska fikon, persikor, aprikoser, meloner, allt av en saftighet och arom, som man ej kan drömma om. Endast de färska fikonen med sitt gröna hölje och röda, gryniga innehåll lämna mig tämligen oberörd, och jag tycker inte längre, att det var så synd om ”Zackarias”, som ju lär blivit lurad på den tvivelaktiga delikatessen ifråga. –

 

Allt det där finna naturligtvis i ännu högre grad i det sydliga Italien, men ändå vill jag lägga dig på hjärtat att vad du gör, om du reser hitut, så stanna litet längre, än folk gör mest, här i Bozen, och då naturligtvis på ”Hotel Stiegl”.

 

Här finns ju fullt upp med bra hotell med relativt hyggliga priser, som t.ex. ”Greif” och ”Hotel Stadt Bozen” vid Walterplatz, knappt 3 minuters väg från stationen, eller ”Post” och ”Central” hotellen litet längre bort, men också i stadens centrum, men skall man stanna lite längre tid, går intet upp mot Stiegl fast – eller kanske just delvis därför att det ligger litet ur vägen i förnäm avskildhet. Man har väl 8 minuters väg att gå till stationen, men under säsongen hemtar och avlevererar hotellets omnibus gods och resande vid alla tåg för en billig penning. Och billigt är det också i alla andra avseenden, fast det gott kan mäta sig med sig med de nyssnämnda hotellen, vad komfort och inredning beträffar. Den första månaden här var jag t.ex. innehavaren av ett härligt svalt och bra rum för 5 lire dygnet, alltså inte fullt en svensk krona efter nuvarande kurs. Det var ju inte stort och inte utstyrt med nån mera raffinerad elegance, men väl så flott som ett rum i Norrlands småstäder, för vilket man får betala det oblyga priset av 6.50 för en natt, och ytterligt rent och propert hållet i alla hänseenden – för att nämna en detalj, så får man varje dag 2 rena handdukar, vilket onekligen är skönt, då kalla avrivningar ett par gånger om dan nödvändigt måste ingå i programmet under den varmaste tiden.

 

Det enda, som vid första påseendet förorsakade mig en viss oro, var, att det låg i översta våningen och kanske skulle visa sig vara en kopia av Venedigs beryktade blykamrar, men det var tvärt om ett idealiskt sommarrum utan en strimma av sol på hela dygnet, vilket här är ”en nåd att stilla bedja om”, under det goda vänner, som bodde i ett hyrrum av den dyraste kategorin – också dessa, med balkong och alla möjliga ”överklassens njutningsmedel”, kosta dock blott 9 lire = 1.50 kr. – hade det olidligt hett. Allt beror på, att man kan slippa ett söderrum, men vanligen får man vara glad att ta, vad man kan få, ty här är alltid ”besetzt”. Och undra på det!

 

Först och främst är det den härliga trädgården, full med exotiska träd som palmer och cedrar, blommande buskar av för mig tyvärr okänd art, men oändligt dekorativa, och massor av rosor och andra dejliga blomster. Maken till trädgård har intet annat hotell i stan, inte ens det dyra Bristol, där huvudsakligen bara rika amerikaner ta in. För det andra är det det utmärkta sätt på vilket hotellet sköts av de lika talrika som duktiga syskonen Trafoyer, 6 unga systrar och två bröder – 2 ha stupat i kriget – alla mycket sympatiska och som absolut göra det gamla ordspråket om ”ju flera kockar” etc. Så är det dom genomgående hyggliga personalen, som också gör sitt till, portier, uppasserskor, städerskor, trädgårdsmästare, ”der Hausdiener”, ända ner till hisspojken, alla är lika vänliga och tillmötesgående, så efter ett par dar känner man sig som man vore ”barnfödd” på stället, som det heter.

 

Alla jag talat med, ha haft samma intryck, och alla tycks ha lika svårt att slita sig loss. Danskorna i synnerhet trivs här utmärkt. De komma i sådana skaror årligen, att hotellet t.o.m. prenumererar på ”Politiken” under säsongen. Svenskarna uppträda mera sporadiskt. Så hela tiden jag varit här har jag bara sett en 10, 12 st. skåningar, en känd professor med dotter, en göteborgsfamilj, en lärarinna från Örebro, 3 stockholmslärarinnor, författaren Svensson Grauer och så mina egna släktingar, genom vilka jag fick reda på detta förträffliga ställe, så att om du hör till dem, som ute önska se så litet som möjligt av hemmaborna, så är Stiegl just platsen för dig.

 

Engelsmän har det däremot varit fullt upp av hela tiden och nu i September kommo italienarna ”in forti schiere” – för att citera ”Giovinezza”, fascistsången – d.ä. i manstarka skaror, flyende hit från värmen söderut. Då må du tro, man kände sig skäligen enkel när man letade efter sitt flärdfria borgerliga namn och dito titel bland postförsändelserna, som utgjorde ett riktigt fyrverkeri av granna, delvis historiska namn på marchese den och contezza den, conte si och principezza så. Jag kom att tänka på en gammal svensk folkvisa, som började så här, om jag minns rätt: ”Och jungfrun gick sig till sjöastrand, allt vid det svallande hav.

Då fick hon se ett gångande skepp,

Som fullt av grevar var.”

Fast man inte precis tyckte, att de såg så fasligt mycket märkvärdigare ut än vi vanliga dödliga, så var det dock många intressanta typer att titta på vid måltiderna, och en trevlig sysselsättning att söka ta ut ”vilken som var vilken”.

 

Vad så maten beträffar, skulle jag för min del önska, att det vore mindre kött – det blir för mycket med stadiga kötträtter 2 ggr om dan, och soppa – lika ofta – är inte heller min likör, när det är så hett, att man själv tycker sig nära att övergå i flytande form, men man är ju inte tvungen att ha pension, fast det ju onekligen blir billigare, endast 18 lire per dag för 3 mål, av vilka två med 4 rätter. Och till på köpet får man avdrag för de måltider man ej har tillfälle eller lust att intaga på hotellet, vilket ju är förträffligt, när man vill göra längre utfärder eller ”äta ute” ibland för omväxlings skull eller för att höra musik. Något musikkapell består Stiegl sig nämligen inte med – av hänsyn till gästerna, d.v.s. till dem, som vilja ha lugn och ro i god tid på kvällen för att kunna stiga upp kanske redan klockan fyra eller fem på morgonen i god kondition för mödosamma bergvandringar eller tröttsamma resor, och de äro alltid ganska många som man kan avläsa ur ”der Hausdieners” väckelseskrift på hustavlan.

 

Men i Hotel Bristols lilla trädgård spelar varje afton en ganska god orkester för dollarsprinsessorna och deras män, medan de inta sin sena middag, och om lyckan är god, kan man kanske få ett bord där och förnöja sitt öga med anblicken av de förras utmanande skönhet, eleganta toaletter och blixtrande juveler och sitt öra med smekande Wienermelodier, de populära operetterna och en och annan ”Schlager” ur storstädernas sista revyer. Helst bör man dock avhålla sig från att äta där för prisernas skull, utan följa de italienska officerarnas flärdfria exempel, som sitta där timtal utan att beställa annat än en kopp svart kaffe, med eller utan ”Strega”, den här så omtyckta likören.

 

Vill man supera till musik, har man Greifstorgservering, med god mat och dito viner till hyggligt pris, vid ”Walterplatz”, där den italienska militärmusiken varje afton vid 8-tiden spelar tre stycken med xxx kläm, onsdag och lördagkvällarna är det dessutom vanligen koncert av en större orkester. Då vimlar torget av folk: Boznerbor, Tyrolerbönder med hustrur, kärestor eller systrar i brokiga dräkter – som varit nere med allehanda varor med anledning av att dessa dagar äro ”torgdagar” och glömt sig kvar – soldater, officerare med sköna signoror och turister i massa av alla åldrar, klasser och nationer. Man tröttnar aldrig att betrakta den livliga tavlan; det är som att sitta på teatern och se någon färgrik torgscen i en opera eller operett; svarta ögon blixtra, vita tänder glimma, muntra röster och glada skratt blanda sig med musikens smekande toner, allt tycks andas endräkt, frid och harmoni.

 

Men mitt i vimlet står den höga och allvarliga bilden av Walter von der Vogelweide, en gång i tiden upprest som en symbol av den tyska andan, ett uttryck för Tyrolerfolkets frihets- och fosterlandskärlek, och en protest mot allt välsktxxx väsen. Man kan förstå, att den skall vara en nagel i ögat på italienarna och i synnerhet på fascisterna. Röster ha också höjts från detta håll, som yrkat på dess nedrivande. Så långt har det dock ännu ej gått, men några fascistynglingar ha demonstrerat sitt nationella sinnelag med att bemåla sockeln och lejonens sköldar med Italiens gröna, vita och röda färger, vilket väckt mycken ont blod, naturligt nog, - och – oavsett allt annat – även i rent estetiskt hänseende är mindre tilltalande.

 

Så även här röjs sanningen av det gamla ord språket, att det inte är allt guld, som glimmar, och under den skenbara sämjan mellan stadens eget folk och dess erövrare finnas många och djupa klyftor, som troligen ska visa sig omöjliga att utfylla trots italienarnas naturliga älskvärdhet och på det hela taget kloka och måttfulla uppträdande. Men det är i alla fall en oändlig skillnad mot vad som samtidigt sker vid Rhen. Jag talade för några dar sen med en engelsk dam, som kom från det ”besatta” området. Trots att hennes folk tillhör ”l’entente cordiale” och hon inte kan tänkas hysa någon förutfattad mening till tyskarnas förmån, grät hon av harm vid minnet av vad hon där med egna ögon sett, när hon berättade om ”bundsförvanternas” övergrepp och särskilt de svartas framfart. Och samma dag yttrade en infödd dam här i staden: ”I jämförelse med fransmännen måste man erkänna, att italienarna äro som himmelens englar. Vad hon liknade de förra vid, underlät hon kristligt nog att säga, men jag tänkte på en liten visa som jag just läst i en Boznertidning. Den var av en Tyrolerskaldinna med det kända namnet Wasserman, ur hennes nyutkomna diktsamling på den breda steiermarkska dialekten, och påminde genom sitt lätta och lekfulla uttryckssätt, sitt vanvördiga innehåll och sin knappa och anekdotiska form om någon av Maja X:s muntra bitar. Tyvärr kom man genom den underfund med att det inte måtte stå så alldeles bra till med englarna heller.

 

Det börjar med att Petrus uttalar sitt höga missnöje med de himmelska tjänsteandarna för deras bristande nit. ”Ni är så lata som flugor före regn; der Herr Gott ska minsann inte bli belåten, när han får höra, hur Ni bär Er åt. Inte har ni hängt fram solen, och inte har Ni putsat stjärnorna och inte har Ni drivit bort molnen. Det är just snyggt.” – Härpå svara de upproriska små englarna helt näsvist: ”Ja, inte tänker vi göra det heller, må du tro, när vi inte får något ”index”, så det så.” – ”Jaså, är det frågan om att söka införa några nymodigheter här i huset, ja, då kan Ni så gärna dra åt helsicke.” – ”Nää, försök inte gubbe lilla, för det finns inget helvete mer, det har minsann människorna dragit försorg om: de har släppt alla djävlar lösa på jorden.”

 

Visst måste det väl vara Ruhrområdet hon tänkt på, ty eljest är ju ”allt lugnt i Schipkapasset” nu, jämförelsevis åtminstone, och här framför allt tycker man sig försatt till paradiset, så stilla och fridfullt verkar allt.

 

Det är ju naturligt, som jag redan antytt att ett så frihetsälskande folk som tyrolarna blott med svårighet kan finna sig i att lyda under främmande, men för närvarande resignerar man med en axelryckning och ett ”nix zu machen”, livet går sin gilla gång, och man spårar intet av den djupa beklämning och hopplöshet, som i Tyskland lägger sig som en tyngd över ens bröst och faktiskt gör luften där svår att andas. Här däremot andas man så fritt och lätt, - och det är också en underbar luft här nere, även i rent fysiskt hänseende, balsamisk, livgivande, stimulerande som ädelt vin. Här i vinlandet tillskriver man nämligen vinet idel goda egenskaper, som man bl.a. kan se av inskriptionen på somliga vinbuteljer: ”Ex vite vita”, vilket inte, som de mera fantastiska nykterhetsvännerna hemma skulle vilja tro, betyder, att det borde vara vite på att dricka vin, utan ”av vinstocken kommer ett livselixir”. Men som sagt, detta livselixir tycks ligga också i blotta luften och solen och den ständiga anblicken av all den skönhet, som möter ens blick, vart man vänder den. Liksom när man druckit av den lätta, men goda – och billiga – italienska champagnen, ”asti spumante”, har man en känsla av att vandra på rosenfärgade moln, att ha blivit mycket yngre, gladare, lyckligare, bättre än förut.

 

Undra på att man trivs på en plats, som bibringar en sådan förnimmelse! Jag tror, att skönheten och atmosfären spelar en kolossal roll för ens välbefinnande, och vackrare än här – men nej, jag vågar inte använda egna ord för att söka måla Bozens fägring, en sådan fasa har jag ännu att göra mig förtjänt av Doktor Bergs betyg. I stället vill jag översätta en bit ur den italienska tidskriften ”Il Brennero”, som handlar om Bozen och dess omgivningar, ”l’Alto Adige”, som detta område benämnes. Så säger artikelförfattaren: ”L’Alto Adige är vinstockens, rosornas och de slingrande rankornas jord, de underbara bergens och den överdådiga blomsterpraktens värld, landet, där den ljusa björken och den märka cypressen, eken och oliven utsträcka sina grenar i ett ovanligt borderskap, där de vitglänsande bergtopparnas sidor äro smyckade med smaragdgröna, blomsterprydda gräsmattor, längtans, de ljuva minnenas, poesiens och legendens förlovade land.

Och i hjärtat av denna härliga nejd, som sträcker sig från Ortlers imponerande utsiktstorn till Dolomiternas tandade tinnar, vid foten av Catinaccio utbreder sig Walter von des Vogelweides stad, Bolzano.” – Och vidare säger han:

”Den som kommer från Brenner, stannar häpen inför den underbara, vidsträckta gröna däld, som oförmodat öppnar sig framför honom; han har det intrycket att plötsligt en ny värld uppenbarats för honom, en skönare värld, där livet bör vara lättare och angenämare att leva. Ända till Mendolas djupa klyftor och skogar utbreda sig ofantliga vin- och fruktträdgårdar, ordnade i målerisk symmetri; och på sluttningarna synas långa rader med tallar och granar vid sidan av mandel- och körsbärsträd, som utsträcka giriga grenar efter luft och sol. Och solen översvämmar med sitt gyllene ljus både dem och de gamla kapellen, som ligga kringströdda på kullarna och murgrönan i spiral sig slingrande rankor. Och i fjärran, ovanför de ofantliga vidderna med gröna ängar och dunkla skogar, höja sig liksom – liksom ville de genomborra den metallskiftande himlen – Catinaccios toppar, vilka strax före skymningen och i gryningen tyckas genomglödgade av en inre, hemlighetsfull eld. Åtminstone ter sig ”alpglöden” så i folkets och skaldernas fantasi.”

 

Härom sjunger t.ex. greve Wickenburg: ”Dort glühen im Schnee der Dolomiten allabendlich die Rosen des Laurin, und rings erklingt’s von Sagen und von Mythen, wo Etsch und Eisack ihre Bahnen ziehn” – den del av Dolomiterna, som varje kväll i solnedgången antar de mest underbara färger i rosa, purpur och violett -, skulle bli allt för vidlyftigt. Utan minsta besvär ser man detta härliga skådespel från Stiegls trädgård, där gästerna varje lämplig afton pläga samlas i små grupper för att avnjuta det, och förbliva i andaktsfull tystnad, tills glöden slocknat, och de kringliggande bergens violblå och ametistfärgade sluttningar mörknat och uppslukats av den anryckande nattens skuggor. –

 

Att ”dö i skönhet” var en gång på Ibsens tid ”sista skriket”, men jag föredrar verkligen att som här leva i skönhet från morgon till kväll, även om man därigenom i mindre primitiva naturers ögon förvärvar sig en obehaglig likhet med soldaten, som strax i slagets början utan motstånd lät ta sig tillfånga, och helt naivt urskuldade sig med, att ”det vara bättre att vara feg i fem minuter än död i hela sitt liv”.

 

Ja, här har jag nu sökt ge uttryck åt några intryck från Bozen. Mycket kunde vara att tillägga, men det har redan blivit alltför långt. Därför slutar jag nu – i förhoppning, att du ska kunna ha litet nytta av de rent praktiska små anvisningar jag försökt ge – med många hälsningar från rosornas stad och från en av dess lyckliga, men tyvärr något akuta invånare, din gamla tillgivna vän.