Byggnadsminnesutredning av Mora prostgård - Släkten Boëthius Förening

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Fråga om byggnadsminnesförklaring enligt 3 kap. 4 § kulturmiljölagen (KML) av prostgården i Mora har väckts av Släkten Boëthius förening hos Länsstyrelsen i Dalarna. Med anledning av detta har länsstyrelsen gett Norconsult i uppdrag att genomföra en utredning i syfte att utreda om prostgården kan komma ifråga för en byggnadsminnesförklaring. Uppdraget har genomförts under perioden november 2021-mars 2022. Utförande konsulter från Norconsult har varit byggnadsantikvarie Johannes Kruusi som också fungerat som uppdragsledare samt kulturgeograf Jenny Göthberg. Byggnadsantikvarie Maria Wall från Tyréns AB har varit underkonsult i uppdraget.

1.2 Syfte och omfattning

En byggnad som har ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde eller som ingår i ett bebyggelseområde med ett synnerligen högt kulturhistoriskt värde får förklaras som byggnadsminne av länsstyrelsen. Det övergripande syftet med utredningen är därför ta fram ett tydligt kunskapsunderlag inför länsstyrelsens fortsatta ställningstagande om eventuellt byggnadsminne. I rapporten ges en beskrivning och bedömning av byggnadernas och bebyggelsemiljöns samlade kulturhistoriska värde. I rapporten ingår också en övergripande beskrivning av områdets kulturhistoria och en beskrivning av de ingående byggnadernas och bebyggelsemiljöns karaktär. Prostgården och den så kallade Våmhusbyggningen beskrivs både exteriört och interiört, härbren i trädgården endast exteriört.

1.3 Avgränsning

Utredningsområdet omfattar fastigheten Stranden 52:1 som utgörs den centrala delen av tidigare kvarteret Herden. Området avgränsas i norr av Fredsgatan, i söder av Vasagatan samt i väster och öster av de avstyckade fastigheterna Stranden 52:2 och 52:3. Den historiska beskrivningen sträcker sig dock utanför den aktuella fastigheten då prostgårdens marker tidigare omfattade en större del av östra Mora.

1.4 Metod

Området har besökts i fält i syfte att inventera och dokumentera de enskilda byggnaderna och karakterisera området som helhet. Kunskapsunderlag för att sätta in prostgården i ett historiskt sammanhang har samlats in genom litteratur- och arkivstudier, bland annat på landsarkivet i Uppsala. Vidare har Ulf Boëthius från släktföreningen intervjuats för att få fram fördjupad information om prostgårdens äldsta historia. Analyser av historiska kartor har använts för att sätta miljön i ett kulturlandskapsperspektiv. I utredningen har även ingått en jämförande analys av liknande miljöer i Mellansverige som är byggnadsminnen. Den kulturhistoriska värderingen har utgått ifrån Riksantikvarieämbetets plattform för värdering och urval. I uppdraget har även ingått att ta fram förslag på skyddsområde och skyddsbestämmelser vid en eventuell byggnadsminnesförklaring.

1.5 Tidigare ställningstaganden

Prostgården med dess byggnader har i tidigare inventeringar bedömts ha höga kulturhistoriska värden. I ett nationellt perspektiv bedömdes samtliga byggnader tillhöra den högsta bevarandeklassen när Riksantikvarieämbetet 1989 gjorde en sammanställning av resultaten av prästgårdsinventeringarna i landet.

I länsmuseets inventering av prästgårdarna år 1976 placerades prostgården i grupp 1b vilket innebär ”byggnader av sådant värde att de kan betraktas som närliggande eller ibland jämställda med byggnadsminnen”.

I lokalt perspektiv har prostgården angetts samma värdering i en kulturhistorisk miljö- och bebyggelseanalys som Dalarnas museum gjorde år 1991 på uppdrag av Mora kommun.

Utifrån dessa inventeringar har Västerås stift tagit fram ett förslag till föreskrifter rörande vård och användning av prostgården enligt §12, kapitel 41 i Kyrkolagen. Fastigheten Stranden 52:1 omfattas även av skydds- och varsamhetsbestämmelser i en detaljplan som antogs av Mora kommun år 2000.

2 Översiktlig historik

Den första kända kyrkoherdetjänsten inrättades i Mora år 1322 och Mora kyrka bedöms vara uppförd i slutet av 1200-talet eller i början av 1300-talet. Mora socken utgjorde från början ett mycket stort område och innefattade även Älvdalen, Venjan, Sollerö och Våmhus. Detta kan förklara både storleken på kyrkan, men också förutsättningarna för det påkostade prästbostället, vilket försörjdes av sockenmedlemmarna. Med tiden kom flera kapellförsamlingar att frigöra sig från moderförsamlingen, den första var Älvdalen år 1586 och den sista Våmhus år 1868.

2.1 Prostgården

Prästbordet var från medeltiden till början av 1900-talet en grundläggande del av prästens avlöning och bestod av en tjänstebostad med tillhörande jordbruk. Enligt de medeltida landskapslagarna skulle bönder som byggde kyrka även avstå mark till prästbordet, enligt Dalalagen åker till tolv tunnors utsäde och äng som ger tjugofyra lass hö. Förutom odlingsmark och boskap ingick även sju byggnader, ”sju laga hus” som socknen skulle bygga och underhålla, i Dalarna stuga, stekarehus, biskopsstuga, lada, hästhus, fähus och visthus. Både när det gäller storleken på jordbruket och bebyggelsens utformning påminde prästgårdarna i Dalarna om storböndernas gårdar där utöver själva gården även ingick skog, fiskeställen och fäbodar.

Även om de uppräknade byggnaderna tydligt hör till det äldre månghussystemet som under 1800-talet började ersättas med större byggnader med fler funktioner, följde bestämmelsen med ända fram tills den nya boställsordningen infördes och prästerna började få lön i pengar. I Mora skedde detta 1918. De övriga byggnaderna skulle prästen själv bygga och underhålla, men ibland tog sockenborna ett frivilligt ansvar för hela prostgården. Så var det i Mora där bönderna åtminstone redan vid 1600-talets början ansvarade för alla byggnader vid prostgården. Ansvaret för byggnaderna delades mellan byarna så att t ex Österbygge ansvarade för en del av huvudbyggnaden, brygghuset, en av sängstugorna och ett antal uthus, medan Morkarla ansvarade för den andra delen av huvudbyggnaden, ett av fähusen och några bodar.

Även om bönderna i Mora ansvarade för bygget av prostgårdens byggnader var det prostens ansvar att underhålla inventarierna som lämnades till efterträdaren. Kostnaden för underhållet ingick i den ersättning, tiondet, som sockenborna betalade in till kyrkan. Av tiondet gick en tredjedel till prästernas uppehälle och resten till kyrkobyggnadens skötsel, till biskopen och de fattiga. I Mora som i andra socknar på landsbygden var jordbruket en självklar del i prästgårdens ekonomi och bidrog med ytterligare intäkter till gården. På 1860-talet togs de första stegen mot en förändring då tiondet ersattes med bestämda avgifter och det blev tillåtet att arrendera ut jordbruket. Men det dröjde till 1910-talet innan prästämbetet, med genomförandet av den nya boställsordningen, blev helt oberoende av jordbruket

Underhållsansvaret medförde att i samband med att nya prosten tillträdde gjordes en inventering och besiktning av byggnaderna och inventarierna. De ger en översiktlig bild på vilka förändringar och ombyggnader som gjorts vid prostgården. De större ombyggnaderna eller nybyggnaderna som var utanför normalt underhåll ansvarade socknen och bönderna för.

2.1.1 Prostgårdens marker

Fram till början av 1900-talet sträckte sig prostgårdens ägor till kyrkan i väster, till gården Kristineberg i öster och hela vägen från Österdalälven i norr till Siljans strand i söder. I närheten av kyrkan låg även de andra kyrkliga boställena, kaplansgården, komministerbostället och klockarbostället.

I en ekonomisk besiktning från år 1839 omnämns minst 32 byggnader tillhöra prostgården. Dessa utgjordes av karaktärshuset, Våmhusbyggnaden, en smör- och fiskbod, drickskällare, iskällare, bagarstuga, mangelbod, brygghus, mältstuga, verkstuga, drängstuga, kullstuga, port och vagnslider, vedlider, ett härbre, två sädeshärbren, ett hemlighus, fyra lador, två halmlider, två fähus, ett svinhus, ett hönshus, ett stall, en badstuga, ett båthus, ett avträde samt flera ängslador.

Från slutet av 1800-talet började det agrart präglade Mora med sitt jordbrukslandskap och gårdar med timmerhus förändras mot en tätare samhällsbildning. De första handelsbodarna etablerades på 1860- talet och i och med att Mora-Vänerns järnväg anlades i slutet av 1880-talet etablerades flera sågverk på orten. Järnvägen innebar att en del av prostgårdens marker vid Siljan styckades av för spårområdet och stationen. Samhället växte i snabb takt, 1892 bröt Morastrands municipalsamhälle sig ur Mora socken och 1907 fick man köpingsrättigheterna. För att reglera bebyggelsen i den expanderande tätorten togs ett första förslag på stadsplan fram 1900. Planen som bland annat visade att Torggatan, nuvarande Fredsgatan, skulle dras rakt över prostgårdens tomt fick dock mycket kritik. En ny stadsplan med gatunät som tog större hänsyn till den befintliga bebyggelsen antogs 1914. För prostgården innebar den att mangården kunde behållas, men odlingsmarken och ekonomigården styckades av till tomtmark. Den första bebyggelsen norr om prostgården hade en småskalig karaktär och utgjordes av villor på stora trädgårdstomter, men på 1960-70-talen ersattes den av mer storskalig offentlig bebyggelse i form av ålderdomshemmet och de nu rivna delarna av Strandskolan.

2.2 Prostgårdens huvudbyggnad

Prostgården i Mora uppfördes 1695 under Jacob Boëthius tid som kyrkoherde. Den dåvarande prostgården bestod av byggnader av olika åldrar, de äldsta möjligen från 1500-talet. Byggnaderna var placerade i två gårdar i fyrkantsform som låg avskilda från varandra. Mangården som låg på samma plats som nuvarande kvarteret Herden bestod av en huvudbyggnad i form av två sammanbyggda parstugor i väster, två mindre bostadshus i norr, stall, bodar och en badstuga i öster. I söder stod brygghus, stugor och bodar på två sidor av ett centralt placerat portlider. Norr om mangården låg fägården med flera fähus för olika djurslag samt lador och lider för olika ändamål. I samband med att prosten Wallenius tog över gården 1662 gjordes stora reparationsåtgärder, men när Boëthius tillträdde 1693 var den dåvarande huvudbyggnaden i så dåligt skick att sockenborna gick med på att uppföra en helt ny prostgård. Boëthius beskriver den gamla prostgården bland annat med ”at han om hösten uti intet rum i sin säng kan wara fri från dropp hwaraf både kläder och andra saker äro alreda ill skämde”… …”uti sjelfa herrstufwan, som skall vara den nyesta stufwan, äro intet mindre än 16 droppställen”…

I stället för en traditionell parstuga i en våning som i slutet av 1600-talet var normen för prostgårdarna uppfördes i Mora i stället en för tiden mycket modern och stor huvudbyggnad, utformad som en karolinsk herrgård i två våningar under högrest säteritak och med sexdelad plan. Även storleken, 18 x 11 meter och 10 rum, var ovanlig för prästgårdarna, utan mer lik en herrgårdsbyggnads. Planformen och den karolinska stilen med det karaktäristiska säteritaket hade slagit igenom i herrgårdsarkitekturen under 1600-talets andra hälft efter färdigställandet av Riddarhuset på 1660-70-talet.

Prosten Boëthius själv var mycket drivande i att byggprojektet skulle komma till stånd och det är sannolikt att han hade en stor påverkan på utformningen. Boëthius som före utnämnandet verkade som lärare och rektor vid gymnasiet i Västerås hade naturligtvis god kännedom om den samtida arkitekturen och olika levnadsteckningar beskriver honom både som from och fåfäng. Varifrån inspirationen till Moras herrgårdsliknande prostgård kom är inte känt, men ett intressant sammanträffande är att det var Riddarhusets arkitekt Jean de la Vallée som ritade Mora kyrkas nya torn som uppfördes 1673 efter en brand och att den lokala byggmästaren Anders Olofsson ansvarade för tornbygget. Kunskaperna om den nya herrgårdsarkitekturen bör alltså ha funnits i Mora på 1690-talet. Att prostgården i Mora blev en föregångare både i planform och arkitektur visas bland annat av att den sexdelade planen blev norm för kyrkoherdebostäder först 1727 genom en kunglig resolution.

Prostgården användes som kyrkoherdebostad fram till början av 1970-talet då en omfattande ombyggnad och renovering utfördes. Bottenvåningen byggdes om till samlingslokaler för församlingen, medan övervåningen byggdes om till separat sexrumslägenhet med egen ingång.

2.3 Våmhusbyggningen

På mangårdens norra sida stod vid uppförandet av prostgården främst byggnader för bostadsändamål. Närmast prostgården låg nattstugubyggnaden, en parstuga med två sovrum, förstuga och avträde samt två separata källare med var sin ingång. Den ena är troligen medeltida, den andra från 1660-talet. År 1748 under prosten Wollenius tid ersattes parstugan med den nuvarande flygelbyggnaden. Byggnaden har troligen fått sitt namn genom att underhållsansvaret ursprungligen låg på Våmhus by och ett par andra mindre byar. En annan förklaring som förekommer i källorna är att ”våmhuskarlarna” ska ha hållit till här innan Våmhus blev en egen socken.

Den nya flygelbyggnaden uppfördes på de två äldre källarvalven i en våning med samma sexdelade planlösning som huvudbyggnaden, under ett högrest, valmat sadeltak. På så sätt fick även flygeln en karolinsk prägel. Om byggnaden ursprungligen var sammanbyggd med enklare byggnader framgår inte av källorna, men storskifteskartan visar att den på 1840-talet hade en liderbyggnad vid östra gaveln som ramade in gården mot norr.

Efter det att Våmhus bildade eget pastorat 1868 användes Våmhusbyggningen av Mora församling bland annat som pastorsexpedition och för konfirmationsundervisning. I samband med att prostgården byggdes om på 1970-talet renoverades även Våmhusbyggningen för att användas av församlingen, bland annat som dräktkammare och samlingslokal.

2.4 Ekonomibyggnader och härbren

Prostgårdens ekonomigård låg norr om nuvarande Fredsgatan. Där fanns förutom fähus även lador, härbren och andra förvaringsbyggnader. Efter nedläggningen av gårdens jordbruk förlorade ekonomibyggnaderna sina funktioner och prostgårdens ägor styckades successivt av till tomtmark. De två sädeshärbren som nu står mittemot huvudbyggnaden flyttades till platsen 1957 efter det att de sista delarna av ekonomigården hade styckats av.

De två härbren mellan huvudbyggnaden och Våmhusbyggningen har hört till mangården, men har fått sina nuvarande lägen under 1900-talet. Lofthärbret som troligen hade använts för att förvara smör och saltad fisk stod tidigare väster om huvudbyggnaden renoverades och flyttades till dess nuvarande plats på 1930-talet för att rama in gården mot Fredsgatan.

2.5 Större ombyggnader och förändringar

2.5.1 1700-talet

De syneprotokoll som är bevarade från 1700-talets första hälft visar att några stora ombyggnader inte behövdes under de första årtiondena. De allvarligaste skadorna avser trasiga fönsterglas i de blyinfattade fönstren. Först 1769, året efter prosten J. M. Holmqvists tillträde, gjordes en grundlig besiktning som pekade på flera brister. Huvudbyggnaden behövde nytt vedtak och grunden behövde putsas om. Fasadpanelen saknade locklister och var i behov av tjärning och rödfärgning. Invändigt var spisarna i alla rum i behov av putsning och vitlimning och tapeter som tillhörde dödsboet efter den förra prosten satt kvar i rummen.

Våmhusbyggningens takbrädor var i behov av tjärning och rödfärgning. Även här var spisarna i behov av omputsning och det fanns tapeter kvar som hörde till förra prosten.

2.5.2 1800-talet

Nästa husesyn gjordes 1812 efter prostarna Anders Svedelius och Olof Arborelius. Enligt protokollet hade huset ”av ålder tagit betydande skada”, men det finns inga uppgifter om det gjordes några förbättringsåtgärder. Våmhusbyggningen var i gott skick förutom två spisar som var i behov av omputsning och vitlimning. Vid nästa besiktning 1816 var dock Våmhusbyggningen redan i behov av större åtgärder. Timmerväggarna kläddes nu med panel och taket målas om. Dessutom skulle en rötskadad vägg bytas ut.

Fler underhållsåtgärder gjordes under prosten P.G-Svedelius tid. Syneprotokollet från 1828 visar att huvudbyggnaden hade dubbelt brädtak med näver emellan som skulle rödfärgas, fönsterfodren målas med vit oljefärg och grunden putsas om. Byggnaden hade då alltså samma färgsättning som idag, med faluröd fasad och vita fönsterfoder. De ursprungliga blyinfattade fönstren hade troligen vid denna tid redan bytts ut mot träbågar. Det var troligen också nu som trappan till övervåningen flyttades till dess nuvarande läge höger om ingången och en köksingång från norra gaveln togs upp. För att få huset varmare ville Svedelius även täta väggarna invändigt med mossa och klä dem med bröstpanel. Om detta utfördes är oklart, men han bekostade sju nya kakelugnar, i alla bostadsrum förutom i salen i övervåningen. Även Våmhusbyggningen renoverades med nytt tak av dubbla brädor med näver emellan och en ny brokvist. Dessutom rödfärgades hela byggnaden och alla spisar putsades om.

Därefter gjordes mer normala underhållsåtgärder till 1854 då man under prosten Källströms tid förstorade fönstren i prostgårdens bottenvåning så att de fick den nuvarande utformningen med tre rutor i varje båge. 1855 byttes brädtaket mot spåntak av stickspån. Under prosten Denis Borg skedde en stor förändring då huvudbyggnaden på 1880-talet reveterades och kalkades vit och en ny stor farstukvist i för tiden typisk snickarglädje byggdes vid huvudingången. Under hans tid gjordes också den första större förändringen av prostgårdens planlösning då salen i övervåningen delades i två mindre rum.

Efter det att Våmhus bildade eget pastorat 1868 tog församlingen över Våmhusbyggnaden för att användas bland annat som pastorsexpedition och för konfirmationsundervisning. Bland större förändringar under 1800-talet kan noteras att liderbyggnaden vid östra gaveln rivs och att en låg, murad tillbyggnad uppförs på baksidan för att skapa ett brandsäkert arkiv för församlingens handlingar. En invändig förändring som fortfarande är synlig i interiören är att en väggpanel som målades med blågrå oljefärg sattes upp på norra väggen i salen efter en besiktning 1884.

2.5.3 1900-talets första hälft

Prostgårdens och Våmhusbyggnadens nuvarande utvändiga utformning har skapats genom förändringar under 1900-talet. När Axel Gustafsson efterträdde Denis Borg som prost 1903 byttes det tidigare spåntaket mot tegeltak på både huvudbyggnaden, Våmhusbyggningen och flesta andra av gårdens byggnader. Vid besiktningen 1913 påtalade prosten att huset var kallt och dragigt. Då reveteringen bedömdes vara ”synnerligen bristfällig och olämplig” togs den ner och fasaderna kläddes på nytt med rödfärgad locklistpanel, denna gång med vindpapp under för att förbättra isoleringen. Kraven på ökad boendestandard visas genom att 1924 installerades centralvärme med pannrum i källaren. Elementen i det sydöstra rummet i bottenvåningen är från denna tid. Gustafsson lät också installera el samt vatten och avlopp. På övervåningen installerades vattenklosett och badrum. I övrigt lämnades interiören oförändrad förutom i nordvästra rummet där golvet lades om.

Efter det att Erik Hillerström tillträtt som prost 1932 påbörjades omfattande moderniseringsarbeten i huvudbyggnaden.

Redan 1911 hade prostgårdens kulturhistoriska värden uppmärksammats av Nordiska museet. Det var framför allt Våmhusbyggningen och härbren som denna gång väckte museets intresse, medan huvudbyggnaden inte dokumenterades, troligen för att den vid denna tid var reveterad och gav ett moderniserat intryck. När det i början av 1930-talet när det blev aktuellt att flytta härbrena från den tidigare ekonomigården och huvudbyggnaden renoveras hade prostgårdens kulturhistoriska värden dock noterats av de kulturvårdande myndigheterna. Riksantikvarieämbetet och Sigurd Curman fick därför en viktig roll i renoveringsarbetet med målet att prostgården inte fick förstöras genom mindre lyckade restaureringsinsatser. Curman önskade att interiörerna hade kunnat återställas till ett mer ålderdomligt utseende, men undersökningarna visade att det under de befintliga ytskikten dolde sig lappade och lagade väggar och tak. Därför pappspändes taken igen och målades, medan väggarna kläddes med treetexskivor innan de målades med stänkmålningar. Golven med sina gamla golvbrädor och bjälklag som hade en ålderdomlig utformning revs upp och nya utfördes med tjockare isolering i trossbottnarna och nya golvbeläggningar med brädor eller linoleum. I salen i bottenvåningen lades ett parkettgolv. I salen ersattes kakelugnen med den öppna spisen som finns kvar idag och kakelugnen i nordvästra rummet togs bort. Utöver Curman deltog restaureringsarkitekten Erik Lundberg i arbetet med praktiska råd och material och målningsarbeten.

2.5.4 1970-talets ombyggnad

2.5.4.1 Huvudbyggnaden

Den senaste stora ombyggnaden av prostgården genomfördes åren 1975-77. Olika alternativ diskuterades under flera års tid tills församlingen 1974 valde att behålla bottenvåningen som en församlingslokal, medan övervåningen byggdes om till en bostadslägenhet med separat ingång. Det viktigaste skälet till denna lösning var byggnadens höga kulturhistoriska värden, där framför allt ombyggnad av bottenvåningen inte hade kunnat genomföras utan stora ingrepp i byggnaden. När det gäller bottenvåningen präglades förslaget av stor respekt på 1930-talets renovering i vilken Sigurd Curman och Erik Lundberg medverkade. Förslaget bifölls av både Riksantikvarieämbetet och länsmuseet.

Invändigt behölls den ursprungliga planlösningen i bottenvåningen med de mindre ändringar som gjordes på 1920-30-talen. Undantaget var rummen i anslutning till förstugan, köket och köksingången. Förstugan, hallen och köksingången byggdes om, rummet mellan förstugan och sydöstra kammaren delades i ett kapprum och toalett och en del av köket delades av för att rymma en tvättstuga. Till de nya rummen tillverkades dörrar efter de befintliga 1800-talsdörrarna som förlaga och ytskikten förnyades. Bjälklagen i hela byggnaden renoverades, mellanbjälklaget ljudisolerades och på golven lades massiva furuplankor, förutom i rummen där befintliga undergolv kunde tas fram samt i kök, hall och toaletter mm. De äldre brädtaken som hade tagits fram på 1930-talet behölls. Stänkmålningarna i salen lagades och kompletterades och de andra rummen tapetserades med tapeter med inspiration från äldre förlagor.

Dörrarna från 1700-1800-talen behölls liksom en del äldre snickerier. Nya snickerier tillverkades med de äldre som förlaga. Fönstren i bottenvåningen renoverades och försågs med nya beslag. Innerbågarna har senare kompletterats med isolerrutor. Bottenvåningen inreddes med nya möbler, textiler och belysningsarmaturer som till stor del är bevarade idag.

På övervåningen behölls planlösningen från 1880-talet, tillsammans med den öppna spisen i hallen och kakelugnarna i rummen. Alla ytskikt förnyades. Mest intressant från kulturmiljösynpunkt är hallen där den lackade och/eller betsade brädpanelen på väggarna och trappräckena i samma stil är bevarade.

Utvändigt renoverades prostgården utifrån den utformning som byggnaden fick vid 1900-talets början, men flera byggnadsdelar förnyades. Enligt handlingarna isolerades stommen med skumplastisolering och väggarna kläddes om med locklistpanel. Då en del av panelen har en tydligt äldre karaktär och fasaden har behållit sina tidigare proportioner är det troligt att denna åtgärd i så fall utfördes endast delvis. Fasadpanelen rödfärgades såsom tidigare. Västra fasaden är idag målad med akrylatfärg, antingen gjordes detta redan på 1970-talet för att minska underhållsbehovet eller är resultat av en senare ommålning. De äldre fönstren i övervåningen byttes ut mot liknande träfönster, medan bottenvåningens fönster renoverades. Delar av taket lades om med tvåkupigt lertegel som tidigare. En lång diskussion om att ersätta verandan från 1880-talet med något mer tidstypiskt resulterade i att verandan i stället renoverades i sin helhet och ytterdörren byttes ut. På norra gaveln byggdes köksingången i bottenvåningen om och en vädringsbalkong installerades i det nordvästra sovrummet i övervåningen.

2.5.4.2 Våmhusbyggningen

Användningen av Våmhusbyggningen diskuterades sedan mitten av 1900-talet när arkivet hade kunnat flyttas till bättre lokaler i kommunhuset. Ett huvudförslag var att bygga om huset till pastorsexpedition, men detta motsattes av Riksantikvarieämbetet på grund av de omfattande anpassningar och moderniseringar som kraven på en tidsenlig arbetsmiljö hade medfört. Pastorsexpeditionen flyttades i stället till nya församlingshemmet som uppfördes i början av 1960-talet. Detta möjliggjorde att Våmhusbyggningen kunde restaureras utifrån samma antikvariska principer som huvudbyggnaden.

2.6 Trädgården

Av prostgårdens trädgård finns idag bara delar bevarade. I inventarieförteckningen från år 1693 omnämns en kryddgård i anslutning till byggnaderna på prostgården. I en ekonomisk besiktning av prostgården från år 1810 omnämns Östra trädgården och Västra trädgården, och båda ska ha varit omgivna av plank, som då var förfallna. I Laga skifteskartan från år 1842 är odlingsmark i trädgården utritad öster och söder om gårdsplanen. På kartan syns trädgårdens indelning i kvarter.

I samband med den stora ombyggnaden och restaureringen av prostgården och Våmhusbyggningen på 1970-talet lät församlingen att ta fram en plan för trädgården 1976 av hushållningssällskapets trädgårdsarkitekt Nils Örnefeldt.

2.7 Övriga ecklesiastika boställen

Utöver prostgården ingick i det i Morabornas skyldigheter gentemot kyrkan att även hålla boställe och lön för kaplanen eller komministern, klockaren och skolmästaren. Samtliga gårdar har legat i närheten av kyrkan med odlingsmarker i östra delen av sockencentrat.

Kaplanen som i äldre tider fungerade som hjälppräst till prosten hade sin bostad i ett av bostadshusen vid prostgården. 1643 byggdes en separat kaplansgård strax söder om kyrkan vid sockenstugan. Den ersattes på 1760-talet av en ny huvudbyggnad som med sin sexdelade planlösning och valmade tak liknade den ett par årtionden tidigare uppförda Våmhusbyggningen vid prostgården. Byggnaden står fortfarande kvar vid Kaplansgatan. Omkring 1880 flyttades komministergården till ett nytt läge längre österut mellan dagens Vasagatan och Stationsvägen. Huvudbyggnaden med sin sexdelade plan härrör från samma tid. Enligt Marianne Olssons uppsats Prästens gård byggdes den med återanvända byggnadsdelar från gamla marknadsbodar och skolstugan från 1669. Byggnaden hade från början reveterade fasader, men de ersattes av den nuvarande lockpanelen 1985. Efter att ha fungerat som komministerbostad under flera årtionden används byggnaden nu som föreningslokal.

Klockarprästen hade sin bostad i den gamla sockenstugan som låg väster om kaplansgården. Efter det att klockaren år 1730 även blev sockenskolmästare kunde innehavaren av tjänsten flytta till ett bostadshus vid skolan, medan sockenstugan togs i bruk som tingshus. Ett nytt bostadshus med sexdelad plan uppfördes på 1770-talet. Efter införandet av folkskolan på 1840-talet fungerade klockaren inte längre som skolmästare, men fick bo kvar vid skolan. Först på 1894 uppfördes en ny klockarprästbostad på skoltomten. Efter det att klockarens tjänst avskaffades 1918 kallades gården för västra komministergården. Den timrade och rödfärgade huvudbyggnaden med sin ursprungligen sexdelade planlösning stod kvar vid Strandens skola fram till ca 2015 då den revs inför omdaningen av skolområdet. Skolmästarbostaden från 1770-talet bevarades genom att den flyttades till gamla kaplansgårdens tomt i början av 1980-talet och ingår nu gårdsmiljön vid Tingshusparken.

3 Nationell och regional jämförelse med andra prästgårdar som är byggnadsminnen

3.1 Riksperspektivet

Totalt skyddas 85 prästgårdsanläggningar som byggnadsminne i landet, varav två som statligt byggnadsminne och övriga enligt kap 3 KML.

Ett vanligt antal skyddade anläggningar per län är 4-5 gårdar. Gotland skiljer ut sig med sina 22 medan Västmanland och Skåne har skyddat vardera 8 anläggningar. Dalarna har 4 prästgårdar skyddats som byggnadsminnen.

De flesta av de skyddade anläggningarna anges vara välbevarade, exteriört alternativt både interiört och exteriört. I flera fall utgör de också del av en bevarad anläggning eller har flera bevarade byggnader. Många gånger anges en unicitet, men det förekommer även anläggningar som får representera ett större antal prästgårdar eller en viss kategori i ett län.

3.2 Regionalt perspektiv

Vi har valt att titta närmare på några av prästgårdarna i Mellansverige, här avgränsat till Dalarnas, Västmanlands, Örebro, Uppsala och Gävleborgs län. Detta för att få fram ett jämförande material. Vi bedömer också att de utvalda länen har en del gemensamt med Dalarnas län när det kommer till levnadsmässiga och samhälleliga förutsättningar historiskt sett.

Antalet byggnadsminnesmärkta prästgårdar uppgår till fyra i såväl Dalarnas som i Uppsala län och Örebro län. Västmanlands län har som tidigare nämnts åtta byggnadsminnesmärkta prästgårdar. Nedan följer en översiktlig sammanställning av de skyddade prästgårdarna i dessa län, utifrån framför allt ålder, karaktär, motiv till beslut, skydd och bevarandegrad. Gävleborg har endast en byggnadsminnesförklarad prästgård, Vargen 1 i Söderhamn. Den ingår som en del av den byggnadsminnesförklarade Rådhusmiljön tillsammans med flera andra byggnader och tas inte upp i denna sammanställning.

3.3 Prästgårdar i Dalarnas län

De fyra prästgårdsmiljöer som skyddas som byggnadsminne enligt 3 kap KML i Dalarnas län är: Grangärde prästgård, Kaplansgården i Stora Skedevi, Falu prostgård och Transtrands prästgård.

Vi har i utredningen även översiktligt studerat samtliga prästgårdsmiljöer i Dalarnas län, utifrån framför allt ålder och byggnadsutformning. Detta för att sätta Mora prostgård i ett jämförande sammanhang inom länet.

3.4 Mora prostgård i ett länsperspektiv

Jämförelsen visar att Mora prostgård är en av de äldsta, liksom även en av de största i länet. Mora prostgård är också den enda i sitt slag, uppförd i karolinsk stil, och den första som byggts utifrån den sexdelade planen, vilken senare blev den rådande modellen för prästgårdar runtom i landet.

3.5 Mora prostgård i ett regionalt och nationellt perspektiv

Jämförelsen visar att också i ett regionalt och nationellt perspektiv utmärker sig Mora prostgård som en av de äldre bevarade prästgårdsbyggnaderna, en av få i karolinsk stil och den första i landet byggd utifrån den sexdelade planen, vilken alltså senare blev den rådande modellen för prästgårdar runtom i landet.

4 Kulturhistoriskt värde

Prostgården i Mora är den äldsta bevarade prästgården i länet och en av de bäst bevarade. I nationellt perspektiv är prostgården en ovanligt tidig representant för den sexdelade planen. Prostgården uppfördes redan 1695, medan den sexdelade planen blev normen för prästgårdar först 1727. Även den arkitektoniska utformningen med tydlig inspiration från samtida herrgårdsarkitektur är ovanlig för prästgårdarna på landsbygden. Vid 1600-talets slut var en traditionell parstuga fortfarande den dominerande prästgårdstypen. I regionalt perspektiv är mangårdsbyggnaden länets enda ursprungliga prästgård i karolinsk stil. Genom att bygga den storslagna prostgården kan Moraborna även ha velat visa Moras betydelse som modersocken för större delen av övre Dalarna.

Våmhusbyggningen, prostgårdens flygelbyggnad från 1748, visar en mer tidstypisk prästgårdsarkitektur med sin sexdelade planlösning och karolinsk exteriör.

Vid prostgården finns också en samling härbren där det äldsta är från slutet av 1500-talet. Samtliga har tillhört prostgården, men deras placeringar är ett resultat av att prostgårdens ägor successivt minskade fram till 1900-talets mitt.

Både mangårdsbyggnaden och Våmhusbyggningen har genomgått förändringar under åren, men deras kulturhistoriska värden uppmärksammades av Nordiska museet redan på 1910-talet. Detta bidrog troligen till att två av förgrundsfigurerna för det antikvariska synsättet och byggnadsvården i Sverige, Sigurd Curman och Erik Lundberg, medverkade vid framtagning av renoveringsförslaget och bidrog med praktiska råd. När byggnaderna sedan renoverades igen på 1970-talet tog man stor hänsyn till 1930- talets renovering och restaurerade ytskikten där det var möjligt. De nya tilläggen utfördes i gedigna material och antingen som kopior eller med inspiration från äldre förlagor. Vid renoveringen medverkade både Riksantikvarieämbetet och länsmuseet.

Till det yttre har både huvudbyggnaden och Våmhusbyggningen bevarat sina ursprungliga karaktärsdrag väl, även om framför allt huvudbyggnadens exteriör till stora delar är ett resultat från förändringar under 1900-talet. Invändigt präglas huvudbyggnaden främst av renoveringarna från 1900- talet, med stort inslag av bevarade äldre detaljer och byggnadsdelar. Våmhusbyggningens sal har en mycket väl bevarad rumsinteriör från 1700-1800-talen, medan de andra rummen präglas av 1970-talets renovering där äldre dörrar och byggnadsdelar har bevarats så långt som möjligt och kompletteringarna utförts i gedigna material delvis utifrån äldre förlagor. Genom att interiörerna i huvudbyggnadens bottenvåning och i hela Våmhusbyggningen har genomgått endast smärre förändringar sedan 1970-talet är de restaureringshistoriskt intressanta och ovanligt ambitiösa renoveringarna fortfarande mycket väl bevarade.

Prostgårdens trädgård har få bevarade äldre inslag och utgörs främst av gräsmattor, med inslag av några äldre björkar och planteringar. Av gårdens mycket stora jordbruk finns inga fysiska spår bevarade i och närmiljön utanför tomten präglas i stor omfattning av sentida förändringar.

I tidigare inventeringar har prostgårdens höga kulturhistoriska värden pekats ut i både nationellt och regionalt perspektiv. I nationellt perspektiv bedömdes samtliga byggnader vid prostgården tillhöra den högsta bevarandeklassen när Riksantikvarieämbetet 1989 gjorde en sammanställning av resultaten av prästgårdsinventeringarna i landet. Andra prästgårdar där samtliga byggnader tillhörde den högsta bevarandeklassen i Dalarna var komministerbostället i Mockfjärd, prästgården i Hedemora, kaplansgården i Rättvik, pastorsbostället i Stora Tuna samt prästgården i Älvdalen.

I länsmuseets inventering av prästgårdarna år 1976 placerades prästgården i grupp 1b vilket innebär ”byggnader av sådant värde att de kan betraktas som närliggande eller ibland jämställda med byggnadsminnen”. I lokalt perspektiv har prostgården angetts samma värdering i en kulturhistorisk miljöoch bebyggelseanalys som Dalarnas museum gjorde år 1991 på uppdrag av Mora kommun.

Jämfört med redan byggnadsminnesmärkta prästgårdsmiljöer i Mellansverige utmärker sig Mora prostgård som en av de äldsta bevarade prästgårdsbyggnaderna, en av få i karolinsk stil och den första i landet som är byggd utifrån den sexdelade planen, vilken alltså senare blev den rådande modellen för prästgårdar runtom i landet.

4.1 Sammanfattande bedömning

Prostgården utgör ett samhällshistoriskt dokument som ger möjlighet till kunskap och förståelse om prästernas bostadsförhållanden under en tid då församlingarnas skyldigheter att förse prästerna med ett jordbruk och bostadshus var reglerade i lag. Den ovanligt stora karolinska mangårdsbyggnaden med sin tidiga sexdelade plan har ett mycket högt arkitekturhistoriskt värde och även flygelbyggnaden har höga arkitektoniska värden. Från restaureringshistoriskt perspektiv är byggnaderna intressanta genom de bevarade interiörerna som visar Sigurd Curmans och Erik Lundbergs medverkan vid ombyggnaden på 1930-talet vilket sedan utgjorde grunden för 1970-talets ambitiösa renovering och ombyggnad. Möjligheten att läsa av och förstå prostgårdens ekonomiska betydelse som en av socknens största gårdar med vidsträckta odlingsmarker är däremot svag genom att både odlingsmarken och ekonomigården har successivt styckats av till tomtmark och bebyggts med centrumbebyggelse och bostadshus. Sammantaget har prostgården med huvudbyggnad, Våmhusbyggningen och de fyra härbrena inom fastigheten Stranden 52:1 så höga kulturhistoriska värden att de bedöms uppfylla kraven för byggnadsminnesförklaring enligt kulturmiljölagen.

5 Förslag till skyddsbestämmelser

Avsikten med de interiöra skyddsbestämmelserna i huvudbyggnaden är att, utöver den sexdelade planen skydda äldre och ursprungliga byggnadsdelar och snickerier (16-,17- och 1800-tal), men också de delar som bevarats från 1930-talets restaurering. Vid denna var såväl Sigurd Curman som Erik Lundberg engagerad.

Även 1970-talets restaurering bedöms vara betydelsefull, då den genomförts mycket medvetet och med en omsorg om byggnadens tidigare historia. Den är ett tydligt och fint exempel på restaureringsideologin vid tiden. Här bör framför allt salen i sin helhet bevaras, med sina material och ytskikt. Även golvet i rum 107 bedöms tillhöra denna restaurering liksom bland annat flera spegeldörrar som tillverkats efter äldre teknik.

För Våmhusbyggningen gäller motsvarande avseende planen och äldre byggnadsdelar. 1970-talet är intressant även här, men har inte varit i fokus på samma sätt vid vår bedömning. Genom att skydda bland annat förstugan ges även ett skydd av de åtgärder som gjordes där på 1970-talet, i samma anda som i huvudbyggnaden. I andra rum, så som klädkammaren har såväl golv som innertak, snickerier och ytskikt tillkommit vid den här tiden. Innerdörrar och foder har här fått en karaktäristisk utformning. Man kan eventuellt överväga att skydda även dessa. Men tyngdpunkten för det kulturhistoriska värdet i denna byggnad ligger i de äldre delarna.

Förslag till skyddsbestämmelser enligt 3 kap 2§ Kulturmiljölagen:

Skyddsområdet omfattar fastigheten Stranden 52:1. Skyddsföreskrifterna omfattar huvudbyggnaden, Våmhusbyggningen och fyra härbren, numrerade 1-6 på bifogad situationsplan.

1. Byggnaderna får inte rivas, flyttas, byggas om eller på annat sätt förändras till sin exteriör.

2. Ingrepp i byggnadernas stomme får inte göras.

3. För byggnad 1 och 2 gäller även att ingrepp inte får göras i byggnadernas planlösning.

4. För byggnad 1 och 2 gäller även att äldre fast inredning och snickerier, så som golv, dörrar, lister, foder, innertak, väggpaneler, eldstäder och fast möblering inte får tas bort eller byggas om.

5. För byggnad 1 gäller även att brädgolvet samt väggarnas stänkmålning i salen inte får tas bort eller övertäckas.

6. För byggnad 2 gäller även väggarnas ytskikt/väggmålningar i salen samt i förstugan inte får tas bort eller övertäckas.

7. Byggnaderna ska underhållas så att de inte förfaller. Underhållsarbeten ska ske med material och metoder som inte minskar byggnadernas kulturhistoriska värden.

8. Skyddsområdet ska hållas i ett sådant skick att byggnadsminnets karaktär inte förvanskas.

9. Skyddsområdet får inte ytterligare bebyggas.

6.1 Huvudbyggnad

6.1.1 Exteriör

Huvudbyggnaden är en timmerbyggnad i två våningar med säteritak, vilket kröns av två utkragande skorstenar i putsat tegel. Lanterninvåningen, så kallade italienaren, är vitmålad och försedd med liggande fönster där fönsterbågarna sitter på insidan bakom utskurna öppningar. Taket är belagt med tvåkupigt lertegel.

Byggnadens fasad är klädd med rödfärgad locklistpanel. Den nuvarande utformningen tillkom 1913 då en tidigare revetering på fasaderna togs bort, men större delen av panelen har senare bytts ut, senast vid 1970-talets stora restaurering. Knutlådorna utgör pilastrar med kapitäl, vilka sedan övergår i takfotens rödmålade och profilerade brädinklädnad. Locklistpanelen avslutas i överkant av en liggande bräda med list. Fasaden är delvis målad med akrylatfärg.

Byggnadens framsida är försedd med en större, öppen veranda framför huvudentrén. Verandan tillkom på 1880-talet i och fick sin nuvarande utformning då den byggdes om 1913 i samband med att fasadernas tidigare revetering ersattes med locklistpanelen. Den är försedd med rödmålade räcken med lövsågat kryssmotiv och stolpar med dekorerade kapitäl. Innertaket är av vitmålad pärlspont. Den bakre väggen är klädd med gulmålad pärlspont. Här finns 2 äldre fönster, ett vid var sida om entrédörren som byggdes 1977, med viss inspiration från den äldre dörren. Fönstren i nedervåningen har tillkommit omkring 1854 då de tidigare låga, fyrdelade fönstren byttes ut till sexdelade. De flesta ytterbågarna har kvar äldre glas, medan innerbågarna har glas av olika datum och fönstervreden kompletterades vid 1970-talets restaurering. En del av fönsterbågarna har i sen tid kompletterats med ljudisolerande kassetter. Övervåningens fönster härrör från 70-talets ombyggnad.

6.1.2 Interiör

6.1.2.1 Bottenvåning

Prostgårdens bottenvåning används av församlingen. Övervåningen hyrs ut som bostad. Vinden är oinredd. Överlag präglas interiören av renoveringen på 1970-talet, många ytskikt är från denna tid eller senare. En del äldre snickerier, dörrar och eldstäder finns kvar. De flesta golv är lackade furugolv. Efter 1970-talet har endast mindre förändringar gjorts vilket gör att de antikvariska förhållningssätten som präglade 70-talets renovering fortfarande är tydligt avläsbara. Detta framträder tydligast i breda golvplankorna, stänkmålningen i salen samt kopior av äldre dörrar och snickerier.

Hygienutrymmen i bottenvåningen präglas sentida förändringar och beskrivs endast översiktligt.

Övervåningen präglas främst av 1970-talets renovering med äldre inslag såsom spegeldörrar med kammarlås, snickerier, kakelugnar och en öppen spis. I vissa rum är brädtaket bevarat. Lägenheten har nyligen blivit uthyrd och vid inventeringstillfället pågick målnings- och tapetseringsarbeten. På grund av detta gjordes inventeringen endast mycket översiktligt. Detaljer som är värda att hanteras varsamt noterats nedan. Rum 202, övre hallen, är det rum som i störst omfattning präglas av 1970-talets renovering. Golvet är ett lackat furugolv av samma typ som i bottenvåningen. Innerväggarna samt väggen mot trappan har en mycket karaktärsskapande väggpanel av stående mörk furu som är fastsatt med smidd spik. Taklist, golvsockel med låg bröstning och dörrfoder är av mörk/betsad furu med blå rand. Även trappräcket är av furu. En vitlimmad öppen spis i rummet sydvästra hörn är ett äldre inslag. Rum 203 och 204 har lackade furugolv, vitmålade brädtak och äldre spegeldörrar med kammarlås. I rum 204 en rund, vitglaserad kakelugn med dekorerat krön från 1800-talets senare del. I rum 205 står en brunglaserad kakelugn. Från 1800-talets senare del.

6.1.2.3 Vind

Vinden är oinredd och används som förvaringsutrymme. Takkonstruktionen som är synlig inifrån är komplicerad genom säteritakets två nivåer och den valmade takformen. Flera ändringar i taket är avläsbara. Dels är undertakets brädor bytta vid olika tillfällen. Några är återanvända takbrädor med målningar som kan vara från vara ursprungliga eller t o m från den äldre huvudbyggnaden. Några takspån från 1800-talets takomläggning är också synliga.

I trappan mellan övervåningen och vinden finns rester av en stänkmålning i blågrått.

6.2 Våmhusbyggningen

6.2.1 Exteriör

Våmhusbyggningen som uppfördes 1748 på platsen för en tidigare parstuga är en timmerbyggnad i en våning med högrest valmat tak vilket kröns av två smala, putsade och svartmålade, utkragade tegelskorstenar. Taket är belagt med tvåkupigt lertegel. Grunden som består av natursten har förstärkts med betong och fogats med bruk.

Grunden ligger på två nivåer vilket kan bero på att under byggnaden ligger två källare som har tillkommit vid två tillfällen, en av källarna är troligen medeltida, den andra byggdes 1668. den östra delen är något högre. Byggnadens fasad är klädd med rödfärgad locklistpanel. Panelen har delvis en ålderdomlig utformning med kilsågade brädor och bred lockläkt, delvis är panelen från 1900-talet. Knutarna och takfoten är inklädda med brädor. Hela fasaden är rödfärgad.

Vid huvudentrén mot söder finns en större farstukvist i ljust ockragult med snidade kolonner som bär upp ett gavelprytt sadeltak. Ytterdörren är en ålderdomligt utformad pardörr med diagonalt lagd, profilerad brunmålad panel. Dörrfodret är profilerat och målat i blågrått. På östra gaveln finns en sidoingång med litet skärmtak med samma färgsättning, dörren är från 1900-talets mitt. På östra gaveln finns även en mindre utbyggnad för en källarnedgång, medan den andra källaren nås genom en lucka på framsidan. Till båda källarutrymmena finns äldre bräddörrar.

Samtliga fönster är vitmålade träfönster som är bytta på 1970-talet. På framsidan och på gavlarna är fönstren sexdelade, på baksidan fyrdelade.

6.2.2 Interiör

Interiören präglas av den antikvariskt ambitiösa renoveringen på 1970-talet som gjordes utifrån samma förhållningssätt som renoveringen av huvudbyggnaden. Den ursprungliga sexdelade planlösning är till största delen intakt. Flera, troligen ursprungliga tak är bevarade liksom så kallade fyrfyllningsdörrar med tidstypiska beslag. Det mest oförändrade rummet är salen med äldre trägolv och tak, väggmålningar, träpanel, samt troligen ursprunglig öppen spis. I förstugan finns en stänkmålning som gjordes efter en äldre förlaga.

6.3 Härbren

I Prostgårdens trädgård står fyra äldre ekonomibyggnader som berättar om jordbrukets stora betydelse för gårdens försörjning fram till början av 1900-talet. På tomtens nordvästra hörn mellan huvudbyggnaden och Våmhusbyggningen står en brödbod från slutet av 1500-talet tillsammans med en smörbod från början av 1600-talet. Byggnaderna som tidigare stod på en anna plats vid mangården flyttades till denna plats på 1930-talet för att skapa en inramning av gårdsmiljön mot Fredsgatan.

På samma sätt skapar de två sädeshärbren, det ena från 1770-talet, det andra från 1830-talet som nu står mittemot huvudbyggnaden, en avgränsning av gårdsmiljön mot öster. De flyttades till platsen 1957 från den tidigare ekonomigården på norra sidan av Fredsgatan efter det att de sista delarna av marken hade styckats av.

6.3.1 Brödhärbret

Brödhärbret är troligen gårdens äldsta byggnad från slutet av 1500-talet. Den har en smal och högrest form, är utformad med stolpbodskonstruktion på låga grundstenar och är timrad av rödfärgat rundtimmer. Knutarna har en ålderdomlig sexkantsform. Ingången är placerad mitt på östra långsidan under ett skärmtak som sträcker sig längs byggnadens hela bredd och nås genom en enkel trätrappa. Dörren är utformad av stående, svarttjärade plankor med handsmidda bandgångjärn och järnbeslag och försedd med ett ålderdomligt lås. Byggnaden har små vädringsgluggar på baksidan och på gavlarna, men i övrigt saknas fönster och andra öppningar. Taket är ett sadeltak som är belagt med tvåkupigt lertegel.

6.3.2 Smörboden

Även smörboden är en av prostgårdens äldsta bevarade byggnader. Den är uppförd på 1660-talet och hör därmed till den kringbyggda mangården från tiden innan den nuvarande prostgården uppfördes på 1690-talet. Smörboden har en rektangulär planform och är konstruerad som en loftbod i två våningar och timrad av rödfärgat rundtimmer på låga grundstenar. Svalgången i övre våningen ligger under taket och sträcker längs byggnadens hela framsida och är delvis inbyggd med stående brädor. Den nås genom en utvändig trappa från bottenvåningen. Byggnaden har ett stort förrådsrum i varje våningsplan med en centralt placerad ingång. Dörrarna är utformade av stående plank med handsmidda bandgångjärn och järnbeslag. Byggnaden har på baksidan och på gavlarna små vädringsgluggar som är försedda med handsmidda liggande järngaller. I övrigt saknas fönster och andra öppningar. Taket är ett sadeltak som är belagt med tvåkupigt lertegel.

6.3.3 Sädesbodar

De två sädesbodarna är byggda på 1770-talet och på 1830-talet. De båda är utformade med stolpbodskonstruktion och timrade av handbilat timmer som på baksidan och på kortsidorna har kvar rester av rödfärg, medan framsidan är vädergrå. Båda är vända med ingången mot gårdsplanen. Ingångarna är centralt placerade på långsidan under skärmtak som sträcker sig längs byggnadens hela bredd och är försedda med plankdörrar. Den södra boden har en låg dörr, medan dörren i den norra är något högre. Båda nås genom enkelt utformade trätrappor. Båda dörrarna är utformade av stående, svarttjärade plankor med handsmidda bandgångjärn och järnbeslag. På baksidan och på gavlarna finns små vädringsgluggar, men i övrigt saknas fönster och andra öppningar. Taken är sadeltak som är belagda med tvåkupigt lertegel.

7 Trädgård och närmiljö

Prostgården ligger centralt i Mora, ett kvarter öster om Mora kyrka vars äldsta delar troligen är från slutet av 1200-talet eller från början av 1300-talet. Tornet som med sina 67 meter utgör ett landmärke i hela Mora uppfördes 1673. Efter ritningar av arkitekten Jean de la Vallé. Prostgårdens närhet till kyrkan framträder tydligt vid Fredsgatan där kyrkan utgör ett landmärke i gatans slut i väster.

Mot Vasagatan i söder avgränsas prostgårdstomten av ett rött spjälstaket och en häck. I väster sträcker sig en öppen gräsmatta fram till före detta pastorsexpeditionen och Björnramsgatan där tomten avgränsas av spjälstaketet. I norr vid Fredsgatan står en rad med äldre björkar och spjälstaket avgränsar tomten mot gatan. I öster finns inslag av syrenhäckar. Trädgården har få bevarade äldre inslag och domineras av gräsmattor, med inslag av några äldre björkar och planteringar. Mellan mangårdsbyggnaden och Våmhusbyggningen leder två plattlagda gångar av natursten fram till manbyggnadens huvudentré och till köksingången. Sydost om huvudbyggnaden finns en flaggstång och delar av en köksträdgård.

Av gårdens mycket stora jordbruk finns inga fysiska spår bevarade i och närmiljön utanför tomten präglas i stor omfattning av sentida förändringar.

8 Källförteckning

Erixon, Sigurd. 1924. Prästgårdarna i Dalarna under 1600-talets senare del och början av 1700-talet.

Giertz, Martin. 2012. Svenska prästgårdar.

Hall, Thomas, Dunér, Katarina: 1999. Svenska hus. Landsbygdens arkitektur – från bondesamhälle till industrialism

Mora kommun och Dalarnas museum. 1991. Kulturmiljöer i Mora kommun. Dalarnas museums serie av rapporter: 20

Riksantikvarieämbetet. 1989. Prästgårdar i Sverige.

Pettersson, Täpp John-Erik. 1984. Mora. Ur Mora, Sollerö, Venjans och Våmhus socknars historia.

Lantmäteriets historiska kartor

Västerås stifts herdaminne. https://www.zenker.se/Historia/Herdaminne/mora.shtml

Fotografier från Mora Bygdearkiv

Intervju med Ulf Boëthius 2021-12-17.