Bakom varje framgångsrik man står en förvånad hustru…
Kåseri vid släktföreningens 75-årsjubileum i augusti 2017
Vi är väl många som växt upp med uppfattningen att vår släkthistoria är lite unik med en lång rad präster under 400 år, från vår anfader Herr Anders i Sidensjö (död 1556) till Simon Edvard i Norberg (gen Xl, död 1960).
Citat: ”Vi vet mycket om prästerna; de är Sveriges kanske mest biograferade yrkesgrupp och har, en efter en, fått sin levnadsteckning i de olika stiftens herdaminnen. Men mitt i allt detta fanns också prästfruarna med stort ansvar för hus, hem, familj och anställda. De omnämns sällan eller aldrig i den kyrkohistoriska litteraturen.”
Det är klart att man som man år 2017 inte kan låta sådana förhållanden förbli opåtalade. Jag blev i början på året uppmärksammad på en antologi i ämnet: ”Vid hans sida. Svenska prästfruar under 250 år – ideal och verklighet”.
Den har gjort mig nyfiken och jag har tagit kontakt med två av bokens författare. Dels en av redaktörerna etnologprofessorn Birgitta Meurling i Uppsala (själv av prästsläkt) med det utmanande – men obesvarade – förslaget att hennes studenter sannolikt behövde ett uppsatsämne…, dels kyrkohistorikern prof em Oloph Bexell i Uppsala vars inledning jag just citerat. Till författarna hör bl a också Cecilia Wejryd (kyrkohistoriker och präst, syster till Anders Wejryd) som studerat ”Minnen från gamla svenska prästhem”.
Låt mig första repetera några kulturhistoriska förhållanden från denna tid av prästgårdssystemet. På 1200-talet var i stort sett alla präster gifta prästsöner men Skänninge möte 1248 slog fast att prästcelibat måste tillämpas – pga att ”kyrkans ekonomi inte förmådde bära underhållet av prästfamiljer”. Detta ändrades dock i samband med reformationen och Olaus Petri blev den förste gifte lutherska prästen i vårt land (1539). Prästen hade därigenom ansvar både mot sin församling och mot sin familj och hushåll. Giftermål med prästdöttrar var med hänsyn till deras uppfostran i prästgård av praktisk betydelse eftersom prästgården var en jordbruksfastighet som skulle omfatta sju byggnader för att klara att driva jordbruket med hjälp av pigor och drängar och ta hand om tiondesystemets naturaprodukter. Prästtiondet innebar att 1/30 av vissa jordbruksprodukter/jakt/fiske skulle lämnas till kyrkoherden – och administrationen av detta sköttes oftast av prästfrun! Först 1862 omräknades tiondet till en penningsumma. Efter 1910 års boställsreform utarrenderades prästgårdens jordbruk, sedan 1980-talet har en utförsäljning av prästgårdarna fullbordats. Slutligen, fram till 1700-talet tillämpades konserveringssystemet – när en präst dog hände det inte sällan att änkan eller en dotter gifte sig med makens/faderns efterträdare vilket säkrade försörjningen för änka och barn.
Alla dessa förhållanden gör att vi kan vara övertygade att här krävdes kraftfulla kvinnor!
Oloph Bexell har i boken relaterat en undersökning omfattande 33 prästfruar födda under 1700-talet. Han har studerat ”likpredikan” och ”personalier” i samband med deras död. Vid begravningen predikade officianten över något bibelord som var orienterat mot den dödas personliga förhållande. Till denna likpredikan fogades det som kallas personalier, ett slags CV. Dessa två texter trycktes inte sällan för att för eftervärlden tjänstgöra som ett slags uppbyggelseläsning. I en manligt reglerad värld blev de också ett sätt att lyfta fram kvinnors livsöden. De bedöms kunna ge en glimt av vardagslivet i en gången tids prästgårdar och en bild av hur samtiden såg på en prästfrus livsuppgift och gärning.
Dessa småskrifter finns till viss del samlade främst på UUB men också på SUB. Bexells material har hämtats från UUB samlingar. Han ger talrika exempel på hur den ideala bilden av prästfrun främst karaktäriseras av ”en from kristen”, ”en förebildlig husmor” i den tidens självhushållande prästgårdar och ”ett ansvarstagande i församlingen”- hon skulle inte bara öppna prästgårdens dörr för främlingar utan också själv ge sig ut på besök i socknen och visa omsorg om såväl kroppsliga som själsliga behov hos församlingsborna.
Bexell sammanfattar att ”prästfrun vid sin mans sida haft en tydlig, pastoralt motiverad funktion i församlingen. Det var visserligen i den tidens samhälle ett reglerat och patriarkalt förhållande men vi sidan av detta har vi, genom prästparets olika roller och funktioner kunnat konstatera också ett kvinnligt inflytande”. Vem är förvånad?
I vår släktkalender har jag identifierat 31 prästfruar varav 13 var B-födda och alltså gifta med utifrån kommande prästmän. Arton var kvinnor ingifta med B-präster. Flertalet tillhör generationerna Vlll-X, alltså verksamma från sekelskiftet 17-1800 till sekelskiftet 18-1900.
Ingen av dessa prästfruar råkar finnas med i Bexells urval. Men med våra 31 prästfruar under armen – ja, inte bokstavligt förstås – närmade jag mig på Bexells rekommendation 1:e-bibliotekarien Krister Östlund på kulturarvsavdelningen på UUB för att pröva min lycka.
I första gallringen hittade jag inga likpredikningar eller personalier om våra fruar – jag kan komma tillbaka till vad jag istället hittade! – men där finns fler småskriftssamlingar att gå igenom, både i Uppsala och i Stockholm. Dessutom bör några korn om hustrurna kunna plockas i våra prästmäns herdaminnen på Landsarkivet i Uppsala. Vi ska vara tacksamma att alla utom två tjänstgjort i Västerås stift – praktiskt…
Jag nämnde inledningsvis en annan källa som Cecilia Wejryd redovisar i antologin: ”Minnen från gamla svenska prästgårdar”. Hon har gått igenom 158 artiklar fördelade på 11 band 1924-36, oftast författade av prästbarn eller andra anhöriga. Wejryd har strukturerat informationen efter följande kategorier: prästfruns personliga egenskaper, förhållande till prästen, i familjen, i hushållet resp i församlingen.
Jag ska här inte trötta er med mer data från Wejryd – men berätta att en av artiklarna hon citerar rör oss: ”Vårt föräldrahem” heter artikeln skriven av två av barnen till Jacob Theodor (gen X) som slutade sitt kyrkoherdeliv i Norberg 1923.
Avslutningsvis några släktrelaterade ”fynd”:
En bröllopshyllning till M. Jacobi Boëtii och Helena Löfgreen 26 sept 1682, han 35 år och hon 16… Vem kan hjälpa till att tyda första delens gamla men svenska skrift, andra delens latin är också öppen för tolkning…
En annan bröllopsvers är mer lättläst, skriven 1924 av Gabriel Arosenius till Gertrud Segerbrand (hon 38) och Simon Edvard (han 48) (gen Xl, Norberg).
En dödsvers till ”Assessorskan och Doctorinnan Anna Margareta Boëthia, född Lundelia då hon jordades i Gustavi Domkyrka den 18 april 1779”. Hon var alltså inte prästfru utan gift med Jacob B, andre son till Magister Jakob i Mora och hans Helena och blev stads- och provinsialläkare tillika assessor i Göteborg… (Förste sonen Daniel var den som genom Kolbäck-Grangärdelinjen förde prästtraditionen vidare.)
Anna Margareta överlevde sin man med 31 år men upplevde bl a att äldste sonen Jacob Jacobsson blev en av de fältskärer som gjorde flest resor med Ostindiska Kompaniet och att äldsta dottern Elisabet Margareta med domkyrkoorganisten Olof Liedner fick sonen Bengt Lidner, omtalad som skald.
Göteborgsgrenen kom ej att innehålla några präster – och dog också ut med generation lX…
I avvaktan på vidare sökningar – vem orkar?!? - får vi alltså hålla till godo med Bexells analys som bekräftar min tro på prästfruns stora betydelse. Rimligen bör en hel del av hans fynd kunna generaliseras till våra prästfruar. En sak kan vi nog redan nu enas om – det måste varit s m s superkapabla fruntimmer vi har att göra med!
Göran Boëthius